OHMYGOSSIP – Jag fick en idé på en fredagskväll ungefär klockan 20.30, att jag ville besöka södra Estland. Nå, nu när önskan hade fötts var det svårt att kämpa mot den – det är enklare att ge efter. Så redan klockan 20.45 var min resväska packad, en liten bil fullpackad med grejer (inklusive täcken, lakan, kuddar… liksom för säkerhets skull) och vi skyndade oss från Saku genom Rapla och Türi mot Imavere. För när man packar i all hast, vet man aldrig vart man reser, tar jag alla tänkbara saker med mig – i bilen fanns därför allt ifrån gummistövlar till barnens leksaker.

Vi var tillbaka hem så snabbt som 23 timmar senare (på lördagen klockan 19.30), men vad hinner man inte göra inom så kort tid när viljan finns! Programmet var så fullpackat, att jag har en känsla idag, att jag varit med på en veckas semesterresa.

Första stoppet var Imavere. Jag ville se riddargården i Imavere (på tyska Immafer) i Pilistvere härad och dess omgivningar. Herrgården i Imavere grundades 1748 då den avstyckades från granngården Loopre. Gården har tillhört både släkten von Salzan och släkten von Pistohlkors. Den sista ägaren till gården före 1919 års förstatligande var Eugen von Pistohlkors. Som de flesta andra gårdar i Estland har den förfallits, blivit igenvuxen och varit utan underhåll. Från Imavere åkte vi genom Põltsamaa till Tartu (Dorpat). Vi sov över hos min yngre syster och sedan fortsatte vi resan på morgonen ca klockan 12.

https://www.instagram.com/p/BkKbgWgl7ZO/?taken-by=helenareetennet

Nästa stopp var i Tõravere och snabbt därpå i Elva. Vägen in till Elva var lovande, vägen slingrade sig genom granskog, men centrum var inte speciellt imponerande. Jag gillar mer sådana små städer typ dockstäder, som till exempel Tarvastu och Mustla. Vi köpte vatten och tog ut kontanter i en bankomat för vi tänkte övernatta i Intsu p Männiku Skogsgård (i Viljandi) – jag har övernattat där en gång med min syster och jag gillade stället (läs blogg HÄR & HÄR). I Elva gjorde vi en kort runda – till busstationen och musikskolan, och fortsatte resan. Jag undrade för mig själv var någonstans här sångaren Kerli Kõiv bor.

Efter att har åkt genom Elva bestämde vi stanna vid varje ställe där det finns en intressant sevärdhet vid vägen. Nästa ställe var riddargården Meeri (på tyska Meyershof) i Noon härad i Tartu landskap. Gården var omtalad på 1500-talet och då tillhörde den domkapitlet i Tartu. Gårdens sista ägare före 1919 års förstatligande av gårdarna var Ernst Karl Maria von Seidlitz. Tyvärr tog jag inga kort på gårdarna i Imavere och Meeri, men de är mycket likartade (med två våningar, röda till färgen, i ungefär samma stil och numera förfallna och privatägda). Båda gårdarna hade från början bara en våning men de användes senare som skolor och då byggdes en våning till. Från denna stund bestämde jag att fotografera alla intressanta ställen för att förmedla er bilderna i denna blogg, och jag ångrade att jag missat ta bilder på gårdarna.

Nästa ställe på resan var gården Vana-Kirepi i Rõngu kommun. Kireps gård (på tyska Kirrumpäh) grundades på 1600-talet. Genom århundraden har gården ofta bytt ägare. Före 1919 års förstatligande tillhörde gården Bruno von Samson-Himmelstjerna. Huvudbyggnaden i trä är kvar, likaså en vit stenmagasin som har tre valvöppningar.

Genom busstationen i Rõngu visade vägskyltarna att vi passerade Rõngus vasallborg (på tyska Ringen), som var en borg för vasallen som tjänade biskopen i Tartu, och dess ruiner finns nära Rõngu i byn Lossimäki (från köping Rõngu 2 km mot nordväst vid vägen mot Valguta). Borgen byggdes på första halvan av 1300-talet (troligen år 1340) och den försvarade den sydvästra delen av Tartu stift. Under medeltiden tillhörde borgen familjen Tödwen. Från 1583 användes den av jesuiterna och år 1625 sprängde jesuiterna den när svenskarna tog makten. Vi körde kanske lite vilse och missade denna borg, men i Lossimäki uppmärksammade vi däremot en fin lösning för postlådor och infotavlan och Valguta å.

Från Rõngu åkte vi genom Koruste och Pikasilla till Suislepa by, där vi gjorde vårt nästa stopp för att se Uue-Suislepa herrgård vid Ohne flod. Uue-Suislepa eller Suislepa gård (på tyska Suislep) grundades år 1796 när den ryska tsaren Paul I avstyckade den från gården Vana-Suislepa som tillhörde staten och donerade den till Ernst Mengden. År 1799 övergick gården till den adliga familjen von Kruendener och behölls inom familjen ända fram till förstatligandet år 1919. Efter förstatligandet blev den en skola som lär finnas där än i dag. Även många sidobyggnader är välbehållna, den bästa av dem är en väderkvarn som ligger några hundra meter mot nordväst från huvudbyggnaden.

Tarvastu tog emot oss med ett vackert picnic bord som genast påminde mig om att magen var tom. Jag hade tänkt besöka cafét i Mustla centrum (Posti-katu 21) men det var stängt. Det gjorde mig ledsen för det har världens bästa hemlagade soppor, huvudrätter och bakelser och till vilket pris! I praktiken gratis. I stället köpte vi på Mustla Konsum (Posti-katu 52a) sallader och engångs gafflar och skyndade oss tillbaka till floden Tarvastu, till det fantastiska picnic bordet vid Tarvastu park. När vi var mätta besökte vi ruinerna efter Tarvastu riddarborg. Oj, det var kul, för i ruinerna fanns lamm! Barnen var så begeistrade, och vilka fantastiska vyer öppnade sig från toppen! Verkligen mäktiga!

https://www.instagram.com/p/BkKbFFrlaM3/?taken-by=helenareetennet

https://www.instagram.com/p/BkKhO_UAOoh/

https://www.instagram.com/p/BkKV1s6FDfn/?taken-by=helenareetennet

https://www.instagram.com/p/BkKX9_Bld1T/?taken-by=helenareetennet

https://www.instagram.com/p/BkKY-zjluHq/?taken-by=helenareetennet

https://www.instagram.com/p/BkKZYinFoGc/?taken-by=helenareetennet

Centrumområdet i Mustla är mycket sympatiskt, man hade ritat bilder på hus och busshållplatser och det hänger amplar med blommor från gatustolpar. Tyvärr var hantverkssmedjan och museet lördagsstängda i Tarvastu.

Vidare besökte vi kyrkogården i Tarvastu (Tinnikuru, 69716 Viljandi). Jag var där för första gången för när vi är i Viljandi brukar vi besöka kyrkogården i Paistu, där största delen av min fars släktingar är begravda. Men för att jag på senaste tiden blivit mycket intresserad av mina förfäder och släktträd, hittade jag uppgifter i Geni på nätet att där finns åtminstone två nära släktingar till mig begravda. Peeter Pill (bonde) som föddes 1844 på gården Tokerpilli i Holstre och Peeter Pills son Jaan Pill (gårdsförman) som föddes på gården Oinas i Tarvastu. Jaan är min far Jüri Ennets farfar och Peeter farfarsfar. Jag ringde min far och frågade hur man hittar till graven och snart var vi där. Från huvudporten första gången till vänster och sedan till höger. Där under ett stort träd låg Jaan Pill. Tyvärr visste inte min far var Peeter Pill (11.1.1844-9.5.1909) ligger begravd, men jag tror att graven kanske ligger alldeles jämte, men tyvärr finns det ingen gravsten och släktingarna kan inte svara på frågan. Kanske får jag veta det nästa gång genom kyrkogårdens vaktmästare – då kommer jag utan barn och kan forska närmare om förfäders gårdar och gravplatser.

Från kyrkogården i Tarvastu åkte vi mot Holstre. Där letade vi efter ägor tillhörande Tokerpilli gård (i historiska arkiv även med namnet Tocka, Tocho och Tokre) – 83,3 hektar skog och åkermark och platsen till gårdsbyggnaden. Från Holstre Mõnnaste väg mot Luiga. På Tokerpilli gård föddes år 1702 Peeter, sedan år 1732 hans son Jakob, sedan år 1767 dennes son Jaan, sedan år 1805 dennes son Peeter, sedan år 1844 hans son Peeter. Den på Tokerpills gård år 1844 födde Peeter är just min fars farfarsfar, som lär vara begraven i Tarvastu, likson hans son Jaan Pill som verkade som gårdsförman. Innan dess torde man ha begravt alla i gårdens trädgård, mer vet man inte. Förfäderna på min fars sida levde över 300 års tid på Tokerpilli, jag ännu inte hunnit forska vem, när och till vem den blev såld – jag vet bara att tyvärr är den inte i våra släktingars ägo. För att det finns en skylt på infarten med stora bokstäver “Tillträde endast med skriftligt tillstånd från ägaren” vågade jag inte köra ända fram – vem vet om de tar fram hagelbössan och skjuter. Så sträng skylt som förutsätter till och med ett skriftligt tillstånd torde inte en vanlig människa ha på sin väg till bostaden. I synnerhet, för i Viljandi finns mycket vänliga människor vars mentalitet är närmast att likna stilen “nyckeln finns under dörrmattan” och kvasten ställd mot dörren när man inte är hemma. Med barn vågar man inte ta en sådan risk. Därför blev bekantskapen med Tokerpilli kvar att upptäcka till nästa gång. Jag ringer i förväg och kommer överens om mötet.

Efter Tokerpilli åkte vi till kyrkogården i Paistu. Då var klockan fem och vi tänkte börja hemresan. Sagt som gjort. Hemresan gick genom Suure-Jaani, Lahmuse, Vändra, Järvakandi och Rapla. Så många upplevelser i 23 timmar! Kostnader: bensin 36 EUR + ca 20 EUR (sallad, mineralvatten, läsk, glass).

OHMYGOSSIP – Jag sover med fönstren öppna och i morse vaknade jag till en extremt vacker fågelsång. Trastarna sjöng glatt redan före soluppgången. Dagen börjar på en gång så positivt och hjärtligt! Fåglarna älskar min trädgård och de blir bara fler och fler från år till år. Det finns en självklar förklaring till det – fåglarna nämligen föredrar trädgårdar där de har naturliga möjligheter att bygga bo. Det sägs att ju vildare och ju större mångfalden i hemmiljön är, desto mer blandning det finns bland dem som lever där.

Min gräsmatta är klippt i äkta engelsk stil så kort som bara möjligt, men eftersom trägården är över en halv hektar, finns det plats till allt möjligt. I mitten av trädgården finns även en liten skogsliknande ö. Jag har många både löv- och barrträd, rabatt med havstorn, många buskar och en trägård som är i samklang med naturen. När min mor eller svärmor kommer på besök, himlar de med ögonen – de ser genast nässlorna bredvid komposten, gullvivorna under syrenbuskarna, utan att tala om kirskål som trivs ypperligt bredvid många blomsterrabatter. Man lyfter på axlarna, när någon balja vågar njuta av solen någonstans. Det stör inte mig, snarare tvärtom – jag gillar naturen när det är som allra vildast. Mitt drömläge är att att leva på landet nära skogen eller i skogen. På båda sidorna av trädgården finns stora ängar, och inte en enda ängsblomma (eller ängens ogräs) är i mina ögon mindre vacker än odlade växter. Alla de är skapade av den allra Högste och jag ser i dem naturens mångfald och variation. Det stör mig verkligen inte, och jag försöker inte tävla med någon annan vem som har den renaste blomrabatten. Ja gilla att njuta av trädgården, att lyssna, att titta på den, att ta tid till att njuta och prata med växter och träd, och jag gör som min mormor gjorde en gång i tiden. Varje morgon går jag och kollar trädgården med ägaren ögon (ägarinnans ögon), jag ser vad som fångar uppmärksamheten och under dagen sysslar ja lite här och där – precis så att jag mår bra och likaså trädgårdens växter och fåglar.

Trädgårdsägaren har mycket nytta av fåglarna. Till exempel en mesfamilj äter många tio tusen fjärilslarver och insekter, många av dem är skadedjur i trädgården. Svalorna hjälper till att bli av med myggor och flugor. En ladusvalsfamilj äter nära hundra tusen insekter! Och trastarna – de älskar snäckor. Varför använda gift/spruta/konst gödsel sin egen trädgård när man har fåglar, som hjälper er så flitigt – förstör skadedjuren och sedan bjuder er med full mage en sagolikt vacker konsert. Gödsling kan man kompensera med kompost och gödsel, och i stället för att trädgården skulle se ut som ett sterilt patientrum eller en trimmad stadsträdgård, älskar jag vild och naturlig stil. Fåglar, bin och små djur (till exempel igelkott) är glada över en sådan trädgård. Jag med!

Igår gjorde jag en rabatt med sättlökar bredvid jordgubbslandet och bredvid huset under en gammal mattställning en bänk för bönor (tanken är att skapa en naturlig grön mellanvägg). Jag planterade även en ny omgång salladsblad i växthuset. Jag sår dem med två veckors mellanrum, och då får jag skörd under hela sommaren. Varje år går det färre och färre fröer för jag har lärt mig att man inte behöver så dem så tätt eller så många, för då går hälften till spillo för de har för lite utrymme. Jag önskar er en solig och vacker dag!

PS! Bilderna är tagna igår (den 20 maj 2018) förutom de bilder där mina ögonstenar är med – de är tagna samma tid i fjol. Ivanka Shoshana verkar för mig lika liten som förra året, men Estella Elisheva har vuxit rejält.

OHMYGOSSIP – Den senaste veckan har åter igen varit superfin vad gäller vädret. Äppelträden och körsbärsträden har stora blommor, syrenerna har börjat blomma, i trädgården ler vackert gula gullvivor och maskrosor – dessa båda är ört växter som är guld värda! Eftersom Estella Elisheva har äskat gult ända sedan hon var liten, har även jag börjat älska denna färg. Gul är solens, glädjens och livsglädjens färg! Överallt där jag ser gult, ser jag även Estella Elisheva!

Estella Elisheva fyllde 12 år den 16 maj. Jag gav henne på födelsedagen ett enkelt men otroligt vackert halsband med gröna stenar, 50 euro, och gjorde Caesar sallad och kex kaka med hallon och blåbär. Dessa två sist nämnda var hennes önskemål för födelsedagen. Vi har det så att om någon behöver någonting eller om någon önskar någonting, försöker vi uppfylla önskemålen – om det nu är en födelsedag eller en vanlig vardag, men om man inte behöver någonting speciellt, köper vi inte några onödiga saker. För att den 16 maj är en onsdag, kommer vi att ordna födelsedagen för vänner och släktingar först lördagen den 26 maj. Och för att den andra dottern – Ivanka Shoshana är också född i maj (den 23 maj) – har vi firat deras födelsedagar tillsammans. Så gör vi även i år.

Ivanka Shoshana (9) kom hem till oss den 11 maj med en anmärkningsvärd prestation! Hon hade nämligen deltagit i en sångtävling för handikappade barn och ungdomar i Tallinn ”Laulus ilo 2018” och fått första priset! Mina båda barn är helt enkelt så pigga och mäktiga att jag inte kan tänka mig vad jag skulle göra utan dem – jag älskar dem galet mycket!!

I stället har jag varit relativt långt borta från Internet och det dagliga arbetet i flera veckor – vädret är så vackert att det vore synd att inte vara ute! Sajterna NordenBladet och OHMYGOSSIP har lyckligtvis så bra team bakom sig att jag kan delta i arbetet med en sådan tidtabell som passar mig – vi är verkligen få men redaktörerna och översättarna vi har är världens bästa!

Salladsbladen jag sådde den 7 maj, dill och blommor har vuxit genom jorden till små plantor, och bladen som för 10 dagar sedan var pyttesmå har nu fått sin rätta storlek. Naturen är så underbar, det är så vackert att titta på hur en liten knopp blir ett blad och äppelblomman ett äpple. Mäktigt! Jag tänkte igår att jag har lidit av irritation och depression i åratal, jag har liksom allting men ingenting ger någon glädje – i dag hittade jag något som ger mig ren glädje! Den första satsen torkade gullvivor blev lagda i burk för vintern! Jag är lika glad som ett barn som ser glass! Verkligen, det är en härlig känsla att samla växter från naturen/trädgården, torka dem och lägga dem till vinterförråd. Ren hälsa och ren glädje!

Idag plockade jag igen blommor från gullvivor (det var också sista tillfället att plocka för blomstringen håller på att ta slut) och lade dem på tork ovanpå ugnen. Hemmet alla lediga ytor är fulla av ört växter som jag torkar. Jag tänkte just nu att man borde skaffa sig en sådan serveringsvagn, som många matställen har – det vore en idealisk plats för att torka växter. Jag hittade en sådan på nätet, men en vertikal vore även bättre, typ torn, som har plats för till exempel 20 brickor.

Nu rekommenderar jag att samla unga björkblad och blommor från maskrosor och även stjälkar – de är båda medicin som har stor kraft. Jag kommer att skriva mer om hur och till vilket bruk man kan använda dem – läkande egenskaper har de i varje fall väldigt mycket! Snabbt sagt kan jag säga att färska stjälkar från maskrosor vårdar levern, te gjord av torkade blommor vårdar hjärtsjukdomar och hjälper mot galla, cancer och allergier. Längre listor och lärdomar lägger jag HÄR genast när jag fått artikeln färdig.

Bifogas även bilder från samlandet av ört växter och hemmets häxa kök 😀