Helena-Reet: Semester (del 3) – Holstre, Mustla och mötet med spöket
OHMYGOSSIP – Det är otroligt hur många känslor en dag kan rymma! Ett kort besök i Viljandi var som ett besök i rymden – så mycket känslor, så mycket fynd, så mycket nytt och intressant! I Ruudiküla stack vi till skogs – systern i gummistövlar och jag i flip-flop sandaler. Det dröjde inte länge förrän jag började klaga att det fanns ormar och annat i gräset. Med andra ord förstörde jag den gemensamma händelsen. Vi gick tillbaka till bilen och jag tog sockor på mig och sedan systerns skor. Fortsättningen kändes lite tryggare. Mycket snabbt konstaterade vi ändå att stället där skogen skulle vara var snår. Vot, så det så. Det är inte lätt att hitta vackra skogspartier i Estland längre.
Efter att ha tillbringat en tid i skogen och vi låtsades använda kloka uttryck och klaga att det var annorlunda förr i tiden beslöt vi att åka till Mustla. Vi ville komma till Mustla för att Memm (farmor) alltid sade att låt oss åka buss till Mustla. Det betydde att vi åkte med Mustlas buss till Ruudiküla från busstationen i Viljandi. För att Memm så ofta upprepade ordet Mustla tänkte vi att vi måste besöka stället. Vi tittade naturligtvis inte på kartan och därför hamnade vi helt oförhappandes på olika ställen. Egentligen var det också vårt syfte – inte att åka från punkt A till punkt B längs en bred väg utan i stället ha ett äventyr och gå vilse på småvägar. Vi även hoppades på det, men eftersom alla vägskyltar och vägar var gjorda så logiskt var det svårt att gå vilse.
Vi körde genom det vackra Viljandimaa och beundrade vackra sädesfälts och stora ärtåkrar – och kom fram till Holstre. Där möttes vi av Pärnis butik. Nå, jag sade att vi måste skicka ett foto till Margus så att han skulle vara på bättre humör än efter förra utskicket som var lite överdrivet (hans efternamn är Pärn). Jag använde rätt skarpa ord och ångrade mig efteråt. Vi gick in i affären som hade en expedit med blått hår och jag tog några kort på spritdisken och disken för småkakor. Som bloggare tar jag kort hela tiden på allt möjligt för man kan aldrig veta vad man kan behöva längre fram. Då sade den blåhåriga mannen att man inte fick fotografera inne i affären och vi gick muttrande ut. Utanför affären hände emellertid någonting tråkigt. Jag stannade för att titta på bussen på andra sidan vägen, benet knäppte till och jag föll helrak – jag stukade foten illa. Jag var helt säker på att jag hade skadat benet. Med det i tankarna och benet som värkte körde vi vidare från Holstre mot Mustla.
Snart var vi i Mustla och var helt ärligt överraskade över att orten var så liten – café, Konsum, kommunhus, bibliotek och skola – det var allt. På caféet såldes emellertid mycket smakfulla lokala maträtter. Vi tog tillsammans hemlagad soljanka (1,50 €), vindböjtel som var lagad i det lokala köket och billigbröd och mjölkkaffe, tillsammans knappt fyra euro – jag minns inte noga men de smakade gudomligt gott. Det var en överraskning för oss att ett litet ställe som detta hade en matlista som var så smaklig och superbillig!!
Sedan åkte vi för att titta på ett hus som var till salu i Tarvastu kommun. Det jag nu berättar är skrämmande. I varje fall var vi så rädda att vi skakade, vi ångrade oss och bad ända till halv två på natten. Vi hade hittat på fastighetsidorna KV.ee reklam för en gammal gård som var till salu. Och vi tänkte att om stället var lite si och så kunde vi köpa det och rusta upp. Eftersom vår tidtabell var flexibel ville vi inte ringa till mäklaren eller ägaren utan vi tänkte titta på stället från håll och det var det hela (gamla hus är ändå likadana ruckel invändigt och kräver fullständig renovering.) Vi åkte fram och tillbaka och till sist hittade vi vägen till huset. Vi parkerade vid vägen och gick genom gräset mot fastigheten i fråga. Mitt ben värkte men nyfikenheten och spänningen tog över. Snart var vi vid porten till den gamla gården. Port eller grind fanns inte men jag menar tomtgränsen, den tilltänkta porten. Därifrån skulle vi inte få gå vidare – det var privat mark och så får man inte göra, men eftersom det var fråga om en tomt som var till salu och fullkomligt i okänd plats, så jag vet inte med vilken rätt vi tänkte att vi går till gården för att se hur den såg ut. Och nu blir det någonting hemskt. Jag stod bredvid huset och jag kände att det fanns någonting bakom min rygg. Jag kände verkligen att någon stod bakom min rygg. Systern och jag gick runt huset och jag sade till henne att vet du, nu tycker du säkert att jag är tokig men jag har en känsla av att det spökar här. Och nu blir det ännu värre. Jag var helt säker att systern skulle säga någonting i stil med ”drick mindre” eller ”du har baksmälla” men hon sade att hon kände det samma. Närmare bestämt tittade hon på mig med ögon fulla av rädsla och sade så här: ”Vi har exakt samma känsla. Jag ville inte säga det till dig för jag var rädd (som äldre syster) för att skrämma dig, men även jag har en känsla av att någon följer oss hela tiden och är bakom oss. Här är någonting konstigt. Jag kan inte beskriva det med ord men här är inte allting i ordning. Här finns dyster energi, sorgsenhet, depression och någonting onaturligt”.
Vi gick bort från gården tillbaka till tomtgränsen och vi var fulla av en mycket obehaglig känsla. Vi gick till bilen och såg en lokal invånare. Vi kunde inte förklara för oss själva vad som hade hänt alldeles nyss. Den lokala kvinnan berättade att ingen hade bott där under flera år och att det inte finns några barn i närheten. Vi körde vidare till Võrtssjöns strand, sedan genom Pahuvere till Paistu och därifrån till Intsus by till skogs gården Männiku… Vad som började hända där är även hemskare – spöket/ anden antingen följde efter oss eller det var rädslan som påverkade våra observationer – i varje fall är det mycket ologiskt att det hände sådant som två människor känner och upplever samtidigt… Om besöket vid Võrtssjöns strand, besöket på kyrkogården i Paistu och skogs gården Männiku kan du läsa i nästa utskick!
