Helena-Reet: Varför längtar jag mer och mer efter att åka till landet?! Varför tycker jag att glamour är ute och naturen inne!
OHMYGOSSIP – Trots att jag numera bor 15 km utanför en stad i en liten by som heter Murimäe där det finns under 10 hus och utsikten både framför huset och bakom huset är gröna ängar och skogar, kommer staden med buller och rök närmare och närmare och trafiken och boendemiljön förändras för varje år som går till mer jäktig och enligt stadsplanerare mer fullkomlig men samtidigt också förorenad. Ändå flyttar jag den både i verkligheten och i mitt hjärta längre bort.
Jag köpte min första bostad när jag var 20 år gammal – naturligtvis rakt in i den gamla delen av staden, naturligtvis mitt i allting – vid Rådhustorget. I den åldern förstod jag naturligtvis inte sådana människor som ville bo vid utkanten av staden och även värre – på landet. Caféer, shoppingmöjligheter och disco måste vara ett stenkast bort, längre bort flyttade enligt mig enbart fattiga eller fullkomligt galna som inte hade möjlighet att skaffa sig en bostad i gamla staden eller i yttersta nödfall i en annan del av centrum. Livet pågick snabbt 24/7 och jag var i dess mitt. Jag njöt av den här typen av livet under några år och buller och sten miljö påverkade inte mig negativt – tvärtom. Jag kände att det inte kunde finnas någonting bättre! Och det hände att ingenting blev bättre. Mitt i rikedom, slöseri och fartfyllt liv kom vardag. Även shopping och nöjen har en gräns. – Om du tillåter dig själv allting och konsumerar och skaffar allting, så händer det att det inte längre ger dig någon glädje. Allting finns, mångdubbelt… men vad blir det sedan? Du dricker vin som inte kostar 10 € utan 100 €, du använder en väska som kostar 2 500 € i stället för 100 €, du har jeans som kostar 700 € i stället för 15 € – tro mig – vinet smakar det samma, väskan rymmer lika mycket och jeans, oavsett hur dyra de än är, gör inte en stor bak vackrare (hahaha) och så vidare… ett ögonblick insåg jag att jag hade allting. Inte en enda affär hade en grej som jag önskade mig och som jag inte redan hade. Men är du lycklig? Ok, ärligt talat… Säkert lyckligare än de som aldrig hade allt det jag hade men när måttet är rågat kommer ett bakslag. Du har strävat efter för att uppnå någonting i ditt liv och du börjar inse att detta inte var livets mening. Livets mening är inte att vara rik. Och även om det vore livets mening gör det inte dig lyckligare per automatik. Livets mening är inte att drunkna i prylar. Du förstår att livets mening är att leva och livet är någonting annat än att köpa varor. Livet är att andas i samklang med naturen för enbart ett sådant liv är varaktigt. Ett sådant liv är hållbart.
Varför megarika kinesiska affärsgiganter inte lever i Kina där luften är förorenad? Varför de rika i Dubai som spenderar hundratals miljoner euro varje månad är knarkare och har förlorat livets mening? För du kan inte köpa tillfredsställelse och hälsa! Du kan inte köpa lycka (även om olycka kommer snabbt totalt utan pengar)! Hälsa är en hälsosam livsmiljö, hälsa är ren kost! Hälsa är nerver som är i balas och bra livsrytm, friska barn och bibehållen livsglädje. Lycka och tillfredsställelse föds i våra huvuden och då behövs inga stora rikedomar. Ren natur och fridfull miljö är däremot varaktiga och de som kan värdesätta dem lever, växer och utvecklas tillsammans med naturen – lever och blommar varje vår på nytt!:)
Idag ser jag på livet på ett helt annat sätt. Det som tidigare var ett ”must” är nu i praktiken ”out”. Besöken i staden är numera noga planerade (typ barnen till skolan och hem igen och ett par gånger om året till ett shoppingcenter.) Det som tidigare gav mig tillfredsställelse var att köpa allting och mycket är idag att jag kan leva helt utan konsumptionsmani och även att jag i praktiken lever utan färdiga maträtter – jag rent av njuter av det. Ju mindre prylar, desto bättre! Ju enklare, desto bättre! Ju mer självgjorda, egen odlade, återanvända saker – desto bättre! Ibland tittar jag i min garderob på Louis Vuitton väskor och börjar skratta högt åt mig själv… vad behöver man väskor till som kostar flera tusen euro och dem kan man inte ens bära på axeln? Låt bli. Det får vara och vad man har skaffat sig har man skaffat sig. Och är det inte så att ibland, mer och mer sällan, vill man röra sig och vara snobbig i ett större perspektiv – själen längtar efter mer och mer enkelhet, fullkomlig enkelhet. 15 km från staden är redan stad – det här kan inte längre kallas landsbygd, även 30 km från storstäder som Tallinn och Tartu räknas som stad i Estland. Varför tycker jag så mycket mer om ett litet gårdshus byggt av gamla stockar i X-ställe mitt i en granskog på landet, mitt i ensamhet i ren natur än en flervåningsvilla i tegel med pelare i en stad?
Glamour och teknik är jag så trött på att ibland får jag tårar i ögonen. Jag förstår inte vad som stör mig mer: teknik, fjärrkontroller och kablar eller människorna i stan? Varför känns det som en dröm att ha en mjölkkruka vid porten på mjölkbryggan, äga gård, grusvägar, byskola som har sex elever i varje klass, och när man lämnar hemmet skriva en lapp ”Nyckeln ligger under mattan” och lägga en breda över ytterdörren? Det här håller på att bli ett större och större behov. Jag skulle inte vilja ha någonting som klassas som ”habegär”, jag skulle inte vilja ha materiella saker som är överskattade – på samma gång önskar jag, rent ut sagt törstar jag efter ren luft, orörd natur, källa med friskt vatten, bäck, å, naturskog och ro. Jag tycker att en äkta rikedom och hållbar miljö är där man på våren kan dricka björk och lönn sav från ens egen skog och odla och äta utan stress ens egen potatis, morötter, ärter osv. och leva i en enkel miljö utan depression och självmordstankar eller rädslor, panikattacker eller – vad som är viktigast – utan en känsla av att man inte vet vad man vill, man äger redan för mycket utan att ha djup lycka eller tillfredsställelse.
Puss och kram! Jag älskar er! Mer positivism! Mer natur, mer enkelhet! Vi fortsätter i nästa blogg!:)
