OHMYGOSSIP – I sommar har vi gjort massor av korta bilresor i Estland (läs till exempel blogg om resan till centrala och södra Estland med rutten Tallinn – Rapla – Türi – Imavere – Tartu (Dorpat) – Tõravere – Elva – Nõo – Rõngu – Koruste – Pikasilla – Suislepa – Tarvastu – Mustla – Holstre – Paistu – Viljandi – Suure-Jaani – Lahmuse – Vändra – Järvakandi – Kehtna – Saku HÄR och blogg om resan till nordvästra Estland, som berättar om rutten Tallinn – Ääsmäe – Laitse – Riisipere – Turba – Risti – Palivere – Taebla – Linnamäe – Sutlepa – Pürksi – Österby – Hosby – Riguldi – Nõva – Vihterpalu – Hatu – Pae – Harju-Risti – Padise – Rummu – Vasalemma – Keila – Saue – Tallinn HÄR).
På den här bloggen tar jag er till Setomaa! Estella Elisheva (12) hade ett fiolläger i Värska och därför tänkte jag, att efter att tagit barnet till lägret kunde man göra en liten runda till Setomaa. Som alltid började vi i Saku vid Tallinn, där vi har ett underbart hem – jag är så lycklig för jag kan låta barnen växa upp i en sådan lugn, trygg och naturskön omgivning. Jag gillar att köra längs små och lugna vägar – och det är därför jag körde på Viljande väg genom Kajamaa och därifrån genom Rapla och Türi till byn Kabala som ligger i södra Järvamaa. I Kabala stannade vi för första gången och beskrev herrgården Kabala och en lokal A&O affär. En riktigt liten och söt estnisk by, alltid när jag kör genom den, får jag en skön känsla. Även om jag gillar havsutsikt, är jag kanske i grund och botten en inlandsperson. Alla långa åkrar, djupa skogar, backar och dalar ligger mig alltid varmt om hjärtat.
Herrgården Kabala (med namnet Cabbal i befolkningsregistret i prästgården Pilistvere) var en herrgård i Pilistvere härad i Viljandimaa. Numera tillhör herrgårdens ägor Türi kommun i Järva län. Från hösten 1905 fanns huvudkontoret för herrgårdsägarnas självförsvar i Kabala. Sedan 1923 har huvudbyggnaden av herrgården varit Kabalas skola, senare också ett dagis. Historiskt sett gick landsvägen Türi-Viljandi (idag Türi-Arkman landsväg) genom herrgårdens mitt, och går ett par hundra meter väster om herrgården efter justeringar.
Från Kabala körde vi vidare till Imavere, där vi råkade komma till ett riktigt trevligt ställe – längs vägen passerade vi nämligen strutsfarm tillhörande gården Sassi! När barnen såg strutsarna blev de exalterade. Ägorna runt gården var i ordning och välskötta – vilket brukar vara fallet när de tas om hand av driftiga estländare. Ett par kilometer från gården Sassi ligger riddargården Imavere – om den skrev jag mer HÄR, men eftersom jag då inte tog några fotografier, lägger jag bilder nu! När jag ska till Tartu eller södra Estland gillar jag att köra längs just denna väg – när man kör längs landsvägar går det visserligen saktare, men samtidigt finns det mycket intressant att se i omgivningarna. Trots att herrgården Imavere har förfallit, har man inte tagit hand om den och uthuset är riktigt hemskt, är området runt gården fridfullt och vackert. I motsats till många andra estniska herrgårdar finns det gott om mark runt gården – åkrar och skogar – utan insyn från grannar. Ett fantastiskt ställe för SPA och / eller hotellcenter.
Från Imavere körde vi genom Adavere till Tartu, där min äldre syster anslutandes till resan. Planen var sådan att vi tog Estella Elisheva till lägret i Värska och jag, Ivanka Shoshana och Maris fortsatte äventyret till Setomaa och södra Estland. Vägen från Tartu till Värska var relativt tråkig – kanske även för att vi hade bråttom och för att jag inte följde skyltarna vid vägen som skulle ha kunnat ge vägledning till sevärdheter. Vi var på så gott humör att vi sjöng i bilen och skojade så mycket att det gjorde ont i ögonen av allt skrattande. I Põlva fotograferade vi karaktären Karl Kikas (minnesmärke).
Till den som inte känner till estnisk musikhistoria kan vi säga att Kikas (född den 4 november 1914, hemmahörande i Põlva rajoni, kolchosen i Valgajärve) var en legendarisk dragspelsspelare. Kikas anses vara den mest inflytelserika personen inom dragspelskulturen i Estland efter instrumentmakaren August Teppo. Med ett nyskapande och fängslande spel gjorde han instrumentet som från början var ett vanligt instrument i södra Estland känt i hela världen.
Det tog inte lång tid förrän vi var i Lobotka by – busshållplatsen verkade så mäktig, att jag tog en bild på den. Förresten, ”Forna eldarnas nätter“, vars grundläggande tanke var att utveckla kontakter och samarbete mellan folken vid Östersjön, firas i år den 25 augusti – som alltid ackompanjerade av musiker och avnjutande av lokala maträtter. I hela Estland tänds tusentals brasor, naturligtvis även i hamnen i Lobotka, på stranden vid Värska vik. Brasorna tänds en gång om året för att påminna oss om de historiska signaleldarna på stränderna. Under vikingatiden gjordes detta av praktiska skäl, numera främst för att förmedla positiva tankar och budskap.
Varför talar jag om denna ”Forna eldarnas natt” just i samband med byn Lobotka? Då måste man nämligen veta lite om bakgrunden för byn Lobotka. I byn bor ca 75 personer och byns area är nästan 500 hektar. Byborna i Lobotka organiserade de första bydagarna år 1998, och till det fick man ekonomiskt stöd från Värska kommun. Till bydagarna kom byns gamla och nuvarande invånare, sammanlagt mer än 100 personer. Landsbyklubben bildades 1999 för att dela sysslor och ansvar för arrangemang i byn. I samverkan med Värska kommun hittades ett nytt byfält. Med frivilliga krafter byggdes en bygunga och gjordes fältet i ordning. Den första tillställningen, som ordnades på fältet med arbetskraft i denna lilla by, var – Forna eldarnas natt. Det är så fantastiskt hur man vårdar och bryr sig om gamla traditioner och gammal kultur i även i mest avlägsna ställena i Estland – och visar, att det finns liv inte enbart i huvudstaden! Det gillar jag starkt!
När Estella Elisheva lämnades i lägret tänkte vi att vi skulle bekanta oss med Värska. Vi har hört så mycket om gamla tider och “Värska sanatorium” – en gång i tiden hade det varit ett populärt ställe. Vi bestämde oss för att se det med egna ögon. Vi behövde inte ens gå in, för från håll insåg jag att där inte fanns någonting populärt – det fanns enbart gamla minnesfragment. Sanatoriet skulle kräva en grundlig renovering – ännu bättre om det demonterades och att man byggde ett nytt. Jag skulle förmodligen bli allvarligt sjuk i detta sanatorium- vackra tallskogar, och sedan plötsligt rester av gammal avstannad tid. Så ful att jag inte ens ville ta en bild. Men desto bättre intryck gav vattencenter i Värska. Jag tänkte även tanken att stanna där över natten men inte — jag hade planer för ett “extremt alternativ” – att gå någonstans helt okänt. Det var ett rätt beslut!
Vi bestämde oss för att fortsätta till Saatse – jag ville se med egna ögon vad som händer i små orter och hurdana tätorter i den allra mest sydöstra delen av Estland närmast Rysslad är, dit man kan komma enbart genom att passera ryskt territorium två gånger. Vi passerade ”Üüklubi”, som roade oss mycket (detta dialektala ord motsvarar ordet Ööklubi, nattklubb på estniska) och Seutukaistes jordbruksmuseum – Seto Talumuuseum -, där vi åt på gården. Vi förstod ingenting av menyn, vi var som utlänningar – setofolkets språk är så annorlunda än estniska. Till exempel Suulliim är kall soppa… Jag kollade även en tidning som låg på kaffebordet, men det var som kinesiska. Lite förstod man naturligtvis, men det var väldigt konstigt att läsa. Som ett annat Estland. Det som i Võru är en liten dialekt – i stället för estniskans ord ”soe” säger man ”lämmi” (eller på svenska varm), och det finns andra exempel – finns det ett helt annorlunda språk i Setomaa. Man skulle säkert vänja sig vid det och lära sig det snabbt, men för en person från Tallinn kändes det ändå främmande.
Maten tog bort språket och servicen var trevlig. Priserna var rimliga, även om något dyrare än exempelvis i Mustla nära Võrtsjärvi eller i Rõuge, ett stenkast från Võru, men samtidigt betydligt billigare än i Tallinn. En ovanlig meny (inklusive namnen på setospråk) gav en upplevelse och lämnade ett oförglömligt intryck.
Setofolkets museum öppnades den 17 juli 1998. I setofolkets jordbruksmuseum – kan man bekanta sig med bonde arkitektur, gamla verktyg och handarbetes mångfald från det sena 1800-talet och tidigt 1900-talet. Utställningen innefattar en halvsluten gård, bostadshus, lador för kläder, spannmål och mat, ladugård med höbalar, verkstad, utrymmen med skyddande tak, rökbastu, lerverkstad, smedja, torkhus och ”Tsäimaja” (testuga eller lunch på husets gård). De flesta byggnaderna är ursprungliga, från norra Setomaa. Jordbruksmuseets filial liggen för övrigt i Saatse. Den som grundade den var skolchefen Viktor Veeber poolt och den öppnades år 1974. I maj 2004 byggdes också den nämnda unika tsäimaja.
Med fulla magar styrde vi mot Saatse. Det var en märklig känsla att köra två gånger genom Ryssland. Det kunde inte undvikas heller, men jag tänkte för mig själv – om det möjligen skulle vara mycket svårt att anlägga en ny väg (grusväg), en ringväg, och varför är det så att jag när jag kör i en liten estnisk by måste läsa ett vi kör genom en ryskt område och att det är förbjudet att stanna eller ta en bensträckare. Före Saatse fanns till och med gränspatrull som frågade oss vart vi var på väg. Tja, jag sade, att ”att vi var på en upptäcktsresa i Estland”: )
Saatse (I Setufolkets språk Satserina; även med namn Satserinna, Satseri, Korki och Gorki) är en by i Setomaa kommun i Võru län.
I byn finns en grundskola, ett folkets hus, den ortodoxa Saatses stormartyr Paraskevas kyrka, kyrkogård och en gränsstation. Saatses postkontor stängdes 2007. Saatses ortodoxa kyrka är klassad som byggnadsminne. Den är helgad till stormartyren Paraskeva. Stenkyrkan byggdes 1801 nära den gamla träkyrkan. År 1839 fick den en klockstapel, som ersattes av en ny 1884. Skolans historia sträcker sig till 1895, då den öppnades som en häradsskola i byn Linnaste. Därifrån flyttades den snart till Saatse och omvandlades till en statlig lågstadieskola. Det finns många mycket gamla stenkors på Saatse kyrkogård. Vid byn i Samarina finns ett hembygdsmuseum – Setufolkets museum i Saatse. Genom byn Vassil (Solovski) går vägen Saatse-Petseri, där förbinds vägarna Saatse-Pattina och Saatse-Perdaku. Nära byn längs vägen Värska-Ulitina och mellan Sesnik och Lutepää ligger den så kallade ”Saatses stövel”, där en väg går 1 km på ryskt territorium. –
Fortsättning följer…
