OHMYGOSSIP – Jag kollar ofta annonser om fastigheter och lantställen och nu råkade jag se en där man sålde ett litet torp utan el och utan en riktig väg, ett torp långt borta även från små städer… Priset är ofta många gånger större än marknadspriset och på vintern finns där inget att göra… Men kan ni påstå att det inte är sött?! Jag är förälskad – verkligen blint förälskad. För att wow-känslan drabbar mig ofta, väntar jag litet innan jag agerar men jag vill dela med er denna behagliga känsla!

Jag vet att jag är för känslosam – nya tankar, situationer och utmaningar triggar mig lätt, men trots det kan jag inte bärga mig när jag ser ett sådant naturunder! Om jag inte hade barn som ska skjutsas till skolan och till intressen skulle jag inte tveka ett ögonblick. Det är länge sedan jag sett en vackrare syn – naturen, skogen, den vilda omgivningen. Det gör en andfådd… även om det finns mycket skrämmande med det också. Jag till exempel är mycket skygg. När jag är ensam hemma tänder jag alla ljusen och en timme före läggdags ägnar jag mig åt bön. Jag är rädd för mörker och ensamhet men jag vill frigöra mig från en sådan rädsla – jag skulle vilja bekämpa sådana egna rädslor. Jag skulle gilla orörd och vild natur, som människohanden inte förstörd – exakt som i dessa bilder. Jag skulle inte behöva tv, el, kylskåp eller andra förnödenheter – i verkligheten gillar jag enkelheten även om jag ger bilden av det motsatta. Naturligtvis händer det att jag inte exakt vet vad jag vill, men dessa bilder väcker hos mig viljan att slukas av djupa skogar och ensamhet. Utan tvekan finns där många björnar, ormar, varg och obehagligheter jämfört med ett vanligt liv… men där finns säkert också en magisk nyckel som botar stressade och trötta stadssjälar. (Gal När jag såg detta ställe väckte det hos mig en känsla att jag såg en bild från Jaan Tättes film Meeletu en), där, en rik affärsman (Rain Simmul), som verkar ha allting nödvändigt i livet, kan inte tåla sitt vanliga vardagsliv och flyttar till landet för att leva som sig själv igen och för att hitta sin plats i universum.

JAG LETAR EFTER MIG SJÄLV, MIN PLATS I LIVET, JAG IRRAR RUNT! Jag tänker allt oftare på det som var, det som finns och det som kommer.

PS! Fotografierna är från fastighetsportalen KV.

OHMYGOSSIP – På sommaren är det skönt att jobba utanför kontoret och därför planerar jag mina möten till södra Estland för att kombinera arbete och kort nöjestripp. NordenBladet har ett tätt samarbete med olika resebyråer och företag inom turismnäringen, vilket medföljer att mitt arbete är mycket varierat och intressant! Jag börjar jobba på morgonen med en positiv attityd, och i praktiken finns ingen dag när jag inte njuter av mitt jobb till 100 %.

NordenBladets avdelning för Estland har startat framgångsrikt och enligt min åsikt har läsarna tagit positivt emot den förändringen att Ohmygossip.ee numera finns under NordenBladet. Egentligen stöttar båda varandra och seriösa ämnen och nöjesnyheter hålls isär- jag gilla den nya situationen starkt. Senast hösten 2018 börjar jag aktivt arbeta med NordenBladets avdelning för Finland. I september hålls ett större möte och då planeras allting ända fram till maj. För att jag själv gör många resor i Estland, Finland och Sverige och mina samarbetspartners likaså, innebär det att man ständigt får ge nattlogi, mat och skjuts till någon – därför är det viktigt att jag själv besöker så många ställen som möjligt och kan skriva om dem till läsarna och rekommendera dem till samarbetspartners.

Efter mötet och lunchen i Viljandi åkte vi till herrgårdsslottet Taagepera. De som läste mitt förra utskick ”Ibland leker jag med tanken på att köpa en herrgård” vet att när jag såg bilder på slottet Taagepera ville jag absolut se det med egna ögon, och för att inte plåga mig själv i onödan besök jag att se det. Slottets fasad i jugendstil är utan tvekan intressant, och om jag någon gång skulle behöva bygga ett nytt hus, skulle det likna detta slott. Men i min version skulle byggnaden ha max 5-7 rum.

Men mitt intryck… Slottet är i verkligheten även större än i fotot och utan tvekan skulle det passa bättre som hotell eller ett annat företag än som någons egen privata villa. Rummen är relativt slitna och ärligt talat lockade inte ens sviten (190 euro) till övernattning, de ordinarie rummen liknade snarast ett billigt hostell. Men som jag förstod väntar slottet på renovering och i källaren kommer att byggas en SPA avdelning, tornet var helt stängt. Slottet är vackert och skulle kräva en förmögen ägare. Om slottsgården inte hade en extra byggnad (som inte är ett annex till själva slottet) och ett stort, massivt och fult tvåvånings hus, och det bakom huset fanns en tät granskog i stället för en äng, skulle stället få flera poäng i mina ögon men det är ändå värt ett besök. Att se med egna ögon en sådan gammal byggnad ger en stark känsla, och jag gör reklam för servicen där. Redan vid dörren väntade oss en mycket vänlig och hjälpsam kvinna, och när jag sade att vi inte skulle stanna över natten, men att vi gärna ville se oss runt i huset, rynkade hon inte på näsan utan erbjöd sig vänligt att visa oss huset och rummen. Det gav oss genast en mycket positiv bild. Människor, som besöker stället, är välkomna! Jag väntar med spänning på vilken slags SPA slottet kommer att få och vem vet, en annan gång kanske jag sover över där.

Vi fortsatte till det närbelägna Pärliallikas i Helme (på svenska pärlakällan, känd också som läkarkälla). Det är en offerkälla som ligger i Valga provins i Helme härad. Enligt legenden var källans vatten medicin mot ”sju sjukdomar” och unga kvinnor besökte källan för att offra pärlor för att behålla sin skönhet. Vi stoppade försiktigt våra händer i vattnet och öste ett par gånger vatten på våra ansikten. För att vi i det ögonblicket hade våra pengar i bilen, kastade vi inga mynt i vattnet, likaså hade vi ingen pärlhalsband, men vi offrade för källan vår egen tid och tog glasbitar runt källan i skogen, det fanns onormalt många sådana. Det är synd att det finns människor som inte älskar naturen utan skövlar den på det sättet. Källorna är mycket mäktiga, jag tycker om dem väldigt mycket. Om det var möjligt skulle jag vilja fukta mitt ansikte med källvatten varje dag. Efter det skulle man ha en fantastisk känsla. Jag tackade källan och fortsatte resan till Võru där ett nytt möte väntade på mig.

OHMYGOSSIP – Jag har ett konstigt förhållande till herrgårdar, ett mellanting mellan kärlek och rädsla. Jag gillar när man uppskattar och minns historia och när man rustar upp minnesmärken men jag tycker inte om det att herrgårdarna idag är mer företagscentrum än bostäder. Det är sorgligt att se att bredvid vackra gårdsbyggnader har man med hjälp av extra finansiering och av girighet byggt några billiga och dåligt byggda monsters dit man lockar turister att bo med hjälp av gårdsnamnet. Det är synd att de gårdar som är till salu har allt mindre areal runt sig.

Allt jag skrev ovan är naturligtvis lätt att förstå. Estland är litet och här finns inte många som är både rika och älskar livet på landet, som vill bo långt borta från centrum i ett slott med 20+ eller 30+ rum, med mycket dyr värme tre fjärdedelar av året, ansvar för stora arealer, långt borta från civilisationen och leva med slottets gamla andar (utan att tala om miljoner euro som behövs för sakkunnig utrustning av gården). Det väcker frågan vem som skulle vilja bo där? Nuförtiden är det bra om man har ett barn i tillägg till ett hektiskt liv. Ett sådant liv skulle behöva 10+ barn! Att sitta i en hörna i ett av rummen och undra vad som försiggår i de övriga 29.

Men ändå. Människor köpet herrgårdar för priset känns rimligt och tanken på herrgårdsliv stiger snabbt i huvudet. Jag är inte så optimistisk om detta. Att du kan få en förfallen gård i Estland för en halv eller en miljon euro gör dig inte till en herrgårdsherre. Egentligen kan du få en gammal herrgård ännu billigare – jag har sett annonser om herrgårdar för ett par hundra tusen euro. Det är naturligtvis fråga om fallfärdiga ställen. De flesta som köper ett sådant ställe gör något löjeväckande. De måste kivas med myndigheten för fornminnen och trixande visa att något ser ut som att upprustas även om de flesta i bästa fall under tio års tid kan laga bara en del av taket eller resa ställningar som ser lovande ut. Även jag har ibland tänkt att köpa en gård trots allt – låt vara, vi väntar, vi funderar, vi kollar – men sedan känns det som ett bedrägeri. Att lura sig själv och stället.

Jag har tänkt att ok… herrgård lockar även mig, men samtidigt hatar jag gamla, förfallna saker, storhetsvansinne (sjukdom som även jag stundtals lider av), ställen där det spökar, slöseri, plikter… men även att det vore en utmaning… och utmaningar gillar jag. Även om min ekonomi idag inte ger ett utrymme för att skaffa herrgård, leker jag ibland med tanken – jag gör kalkyler, skissar och planerar i min fantasi. Jag har ibland tänkt att det vore kanon att köpa sig en gård där ens släktingar ett par hundra år tidigare pockat och förödmjukat sig inför gårdsherren… att historien utvecklas åt ett positivt håll. Men hämnd som motiv är i själva verket allra mest förödande och dummast. Allting i livet borde ske med hjälp av kärleksenergi, kraft som är sund och för framåt, inte girighet, hämnd eller för att imponera på andra. Förmoda att du är är den viktigaste, rikaste och mest älskade människan i världen – hur skulle du göra då? Vilka beslut skulle du fatta? Hur skulle du agera när du inte behöver bevisa någonting för någon annan? Hur skulle du leva ditt liv då?

Fotografier: 3 x slottet Taagepera (OBS! Bilderna är från internet som jag laddade ner på eget bevåg. Jag hittade ingen hänvisning till ägaren. Om ägaren känner igen sina foton och önskar att vi skriver in namnet eller att vi tar bort dem från bloggen, ta kontakt med mig så fixar vi det på en gång.)

Min första och viktigaste sak vad gäller köpet av en herrgård är (förutsatt att ekonomin tillåter köpet) kärlek och känsla – om de saknas, låt bli. För att du ska vara riktigt lycklig, lev så att kärlek är med i varje steg!

Jag tycker om många herrgårdar men det har inte klickat än för någon av dem. Jag har inte besökt så många gårdar och sett dem men jag är övertygad om att de rätta sakerna kommer till dig och söker sig till dig. Ett nästan fullkomligt tecken fick jag i internet helt oförhappandes när jag råkade se bilden av gården Taagepera i jugendstil men när jag såg annexet ett stenkast bort försvann känslan. Det kan naturligtvis rivas osv… men för att bo i ett slott med 32 rum i Valgamaa måste man vara inte bara en miljonär utan ekonomiskt helt oberoende. För att jag inte sett stället och omgivningarna med egna ögon talar jag inte mer om den saken – även om jag erkänner att jag är intresserad och den har väckt min nyfikenhet. Det finns nåt där… vad det är vet jag inte idag.

Att köpa en fastighet är det enklaste. Även om fastigheten inte skulle vara till salu idag, går den att köpa ändå efter förhandlingar och till ett överenskommet pris. Men jag känner inte bara kärlek utan även rädsla vad herrgårdar beträffar. Jag har en känsla av att om köpet har gjorts i ett annat syfte (vill starta business/hotell där) kan det förstöra glansen av ett gammalt minnesmärke och freden för gamla andar som bor där och för sedan gammalt bofasta mystiska varelser. Jag skulle inte bli förvånad om det kom fram att det i gamla herrgårdar bor Ägare, andan av ett träd (exempelvis ask träds anda), Andar (Spertus/Spiritus), några aktiva andar (exempelvis Mardröm), eller några dödens andas (exempelvis Spöke – eller Troll – eller Förvirring… i värsta fall Utkastare). Förmodligen vill ingen som satsat dyrt på sin investering att den skulle motarbeta, eller ännu värre att de skulle göra en galen så att man hamnar på mentalsjukhus. Förr i tiden var det mycket vanligt att ägarna begravdes i gårdens jord, vilket betyder att de som inte släppt taget av “den värdefulla och dyra” jordiska egendomen, övervakar allt jämt vad som sker i herrgården. Som regel var de flesta av gårdsherrarna mycket rika på sin tid, och de hade tvångstankar och de pressade andra med sina åsikter – vilket gör deras andar likadana – lika giriga, bestämda och dominerande. Man kan få deras vrede på sig om man agerar obetänksamt eller gör onödiga ändringar. På samma sätt en bitter eller illa behandlad tjänstefolk (dräng eller piga) kan ha stannat kvar efter sin död för att spöka. Nu har jag gjort hela saken helt mystiskt men jag tror att när man köper ett sådant gammalt gods lönar det sig att tänka på dessa saker. Men man behöver inte bli skrämd för det går att rena energier med kärlek och omtanke, och med böner går det att skapa ro där det behövs.

OHMYGOSSIP – Talar folk ofta illa om dem som de i verkligheten liknar (eller vill likna)? Är det omedvetet eller medvetet för att förneka någonting? Eftersom jag översätter mina utskick till många språk och idag skriver och i morgon översätter – även om känslorna förändras mycket på en dag och ibland väcker frågor hos mig – så varför såg jag på saken på ett sätt igår och idag ser jag på det precis tvärtom eller varför kritiserade jag saken överhuvudtaget?

Jag försöker sedan flera år tillbaka göra mitt bästa för att se det goda i människan, men eftersom jag är fördärvad som jag är, ser jag trots allt ofta det negativa först. Det är någonting jag absolut måste arbeta med. Man får inte kritisera andra! Man får i extrema fall kritisera människans handlingar men inte människan själv. Och man behöver inte tycka till om andras beteende. Varför inte? För att alla människor finns här i på jorden för att ta sin själ till nästa nivå, för att växa, utveckla sig, för att få sina lärdomar som hjälper dem att bli bättre och mer fullkomliga! Inför den Allra Högsta. Att kritisera är en bottengärning. För det första, låt oss leva våra egna liv och för det andra har varje människas liv en egen mening. Människan fungerar, beter sig och är just sådan som hon är för att hon behöver den kunskapen i sitt liv, hon har fått sin uppgift från den Allra Högsta.

Men nu kommer jag, som brukar skriva vad som faller mig in (blogg HÄR) att förra presidentfrun är vackert sagt en slyna och den förra presidenten är inte bättre – uppblåst och allt därtill. Himlar! När jag skulle översätta dessa tankar blev det uppenbart för mig att jag är en sjuk kärring. Är jag någon moralväktare? Nej, det är jag inte! Mitt liv har upprepade gånger visat att jag har varit likadan ”moraliskt svag”, som jag påstår att andra är (och till och med offentligt i media och översatt det till hundra språk). Och talar jag mindre om mig själv än Evelin Ilves?! Säkert inte. President Toomas Hendrik Ilves behärskar många främmande språk (engelska, tyska, lettiska, spanska), har sett mycket av världen och umgåtts med de mäktiga i världen – är jag avundsjuk? Jag tror att jag är det. Jag skriver utskick som likadan ”jätte” som jag beskrev honom som. Och därför att jag i viss mån kanske är något rikare och min utbildning och mina språkkunskaper bättre, har det hänt att jag visat ringaktning och högfärd mot andra. Det sägs att det är lättare att se små fel hos andra än stora fel hos sig själv. Med andra ord… låt oss leva våra egna liv och låt oss se framför allt gott i andra människor. i stället för att säga ”tyst, stolt, tuggummituggande och uppblåst” hade jag kunnat hitta fem positiva egenskaper som med närmare tanke hade varit lätta att hitta.

Tankar för idag: Låt oss vara mer positiva, låt oss se gott i människor, låt oss avstå från att kritisera! Livet är en gåva till oss från den Allra Högste – det är heligt! Låt oss skydda och älska livet och hitta enbart gott i det! Livet är för kort för att slösas bort till negativa tankar! Och ännu mer – godhet leder till godhet, det är en oomtvistlig sanning! Kärleksenergi är störst – låt oss sprida kärlek! Kram!

OHMYGOSSIP – Redan del 5 – det känns lite konstigt även för mig. Hur länge kommer jag att ge er tankar om vad som kommer bakom ett eller annat skogsparti eller vilka känslor en eller annan åker väcker hos mig. Hahaha. Den känslan var för mig så mycket större, viktigare och mer verklig än till exempel köpet av en fastighet i Los Angeles som kostar mer än 10 miljoner. Som jag har sagt tidigare – pengar och känslor är två skilda saker i livet!

Med åldern och erfarenheten inser människor att de även vill få mer klarhet – i synnerhet klarhet i vad som hänt förr i tiden. Min storasyster har som sin hjärtefråga att gräva ner sig så långt ner i historien som möjligt – därför har hon anlitat duktiga genealoger och sakkunniga för att göra ett grundligt släktträd. Hit in tills har hon gjort och forskat släktträd på pappas sida så grundligt att det är en av de mest grundliga och dokumenterade historiekällorna i Estland, och det finns även offentligt tillgängligt på Geni-siten. Tack vare min systers släktforskning har vi hittat överraskande släktband – till exempel en av Estlands mest berömda, rikaste och inom mitt område (media) en av de mest betydelsefulla männen – Hans H. Luik, som är till och med kusin ett par generationer tillbaka! Vi visste inte heller tidigare att politiker som heter Helme är våra släktingar. Människor håller kontakt och känner vanligen till bara de närmaste släktingarna i släktträdet, och egentligen spelar det ingen roll, för till sist är alla någons släkting, kusiner eller makens släktingar, men trots det är det kul att få reda på hur släktträdet utvecklar sig.

Till exempel publicerade Postimees-tidningen nyligen en berättelse om att Estlands förmodligen äldsta invånare var Maria Tomson (född Maria Geelman, 27 december 1853 i Aru kommun, Tartumaa – 26 april 1966 Hostre), som blev 112 år, tre månader och 29 dagar gammal.

Till det vill jag säga att tidningen har bristande kunskaper… i vår släkt har det funnits en som blev 112 år gammal – det finns dokumenterat i kyrkböckerna. Husbonde på Pojo gård Tohver från Suure-Jaani härad (tillhörande Jaska herrgård) föddes 1607 och dog 23.1.1719. Vart vill jag komma med denna berättelse? Nå, givetvis till detta: Den som inte känner till den gångna tiden, lever utan framtid – Juha Liivis värdefulla ord. Det är mycket intressant att hitta förfäder som man inte haft en aning om tidigare.

Men nu fortsätter jag semesterberättelsen. Vi övernattade på Skogsgården Männiku i Intsu by i Viljandi. Vi gillade ställen starkt, mycket starkt och jag rekommenderar detta ställe för alla helhjärtat! Vid inskrivning på vanliga hotell görs en kopia på passet, man fyller i en massa papper så betalade man i detta ställe och det var allt (bara 20 euro per natt och person)! Så enkelt och lätt, och sådan tillit till besökarna. Behagligt! Jag är fortfarande förtjust i stället och återvänder dit förmodligen nästa vecka – denna gång med två systrar – både en yngre och en äldre!!!

Som ni vet hände det konstiga, överraskande och i mångas ögon sällsynta händelser under min endags semester och det är svårt att hitta enkla svar och förklaringar. Det är inte varje dag man träffar på spöken, det spökar inte på varje plats och varje människa är inte mottaglig för andar… Det är någoting som jag fortfarande söker svar på. Just nu kan jag säga er att vår släkt har haft många sådana upplevelser, och till och med för många för att det skulle kännas på något sätt ovanligt. Bland mina förfäder har det funnits många naturmänniskor – personer som har läst naturen som en öppen bok – och på alla tänkbara sätt. Människor som förnimmer naturfenomen, som läser naturens tecken och som andas i samklang med naturen är mycket starka – de har en ovanlig kraft och förmåga. Jag vill inte kalla det häxkonst eller att vara klärvoajant men i verkligheten är det av sin karaktär och sitt resultat även mäktigare och starkare än denna nämnda övernaturliga förmåga. Med dessa kunskaper och konster kan man både bota, se händelser och läsa betydelsen av det redan skedda. Men på tal om mig själv så har jag hållit mig borta från sådant – både från klärvoajanter, att se naturtecken och känna energier – medvetet! Ändå när jag släpper taget börjar det hända saker. För mig är det inga undantag att förstå och tolka drömmar, känna av platser och energier och se i ”backspegeln” till gången tid. Efter förra veckans händelser vände jag mig till en rabbi för att hitta klarare svar på det som hänt. Jag kan säga er att jag fick ett svar – det är ingalunda negativt, men för mig överraskande, och jag känner inte just nu att jag vill eller kan dela det med en större läsekrets. Varje sak har sin tid! Jag måste få smälta denna kunskap ett tag till!

Men låt oss sluta med semesterbeskrivningen för denna gång. På morgonen hade jag punktering på min bil och det är ett tecken som är nog för att hindra mig att berätta mer om äventyret i Viljandi. Trafikservice som kom till plats på en halvtimme bytte däcket, och den kritiska situationen var löst. Efter det besökte vi även Ramsi, Heimtali, Puiatu, Matsimaa och Kõpu och körde tillbaka till Viljandi. Vi njöt av bakelser och kaffe på caféet i Viljandi, och vi körde tillbaka hem. Jag hade upplevt under min 24 timmars semester mer än under en veckas resa. Jag har planer på att hitta tid i framtiden för mig själv – för att kunna göra ett bra jobb, måste man även kunna vila – även om semestern skulle vara enbart 24 timmar!

OHMYGOSSIP – Redan del 5 – det känns lite konstigt även för mig. Hur länge kommer jag att ge er tankar om vad som kommer bakom ett eller annat skogsparti eller vilka känslor en eller annan åker väcker hos mig. Hahaha. Den känslan var för mig så mycket större, viktigare och mer verklig än till exempel köpet av en fastighet i Los Angeles som kostar mer än 10 miljoner. Som jag har sagt tidigare – pengar och känslor är två skilda saker i livet!

Med åldern och erfarenheten inser människor att de även vill få mer klarhet – i synnerhet klarhet i vad som hänt förr i tiden. Min storasyster har som sin hjärtefråga att gräva ner sig så långt ner i historien som möjligt – därför har hon anlitat duktiga genealoger och sakkunniga för att göra ett grundligt släktträd. Hit in tills har hon gjort och forskat släktträd på pappas sida så grundligt att det är en av de mest grundliga och dokumenterade historiekällorna i Estland, och det finns även offentligt tillgängligt på Geni-siten. Tack vare min systers släktforskning har vi hittat överraskande släktband – till exempel avlägsna släktingar Roht, Leibach, Leipalu och Kerro (i Estland och Ryssland berömda förfäder till häxtjejen Marilyn Kerro… jag nämnder dem därför att vår släkt har massor med människor starka känslor för platser och människor) och en av Estlands mest berömda, rikaste och inom mitt område (media) en av de mest betydelsefulla männen – Hans H. Luik, som är till och med kusin ett par generationer tillbaka! Vi visste inte heller tidigare att politiker som heter Helme är våra släktingar. Människor håller kontakt och känner vanligen till bara de närmaste släktingarna i släktträdet, och egentligen spelar det ingen roll, för till sist är alla någons släkting, kusiner eller makens släktingar, men trots det är det kul att få reda på hur släktträdet utvecklar sig.

Till exempel publicerade Postimees-tidningen nyligen en berättelse om att Estlands förmodligen äldsta invånare var Maria Tomson (född Maria Geelman, 27 december 1853 i Aru kommun, Tartumaa – 26 april 1966 Hostre), som blev 112 år, tre månader och 29 dagar gammal.

Till det vill jag säga att tidningen har bristande kunskaper… i vår släkt har det funnits en som blev 112 år gammal – det finns dokumenterat i kyrkböckerna. Husbonde på Pojo gård Tohver från Suure-Jaani härad (tillhörande Jaska herrgård) föddes 1607 och dog 23.1.1719. Vart vill jag komma med denna berättelse? Nå, givetvis till detta: Den som inte känner till den gångna tiden, lever utan framtid – Juha Liivis värdefulla ord. Det är mycket intressant att hitta förfäder som man inte haft en aning om tidigare.

Men nu fortsätter jag semesterberättelsen. Vi övernattade på Skogsgården Männiku i Intsu by i Viljandi. Vi gillade ställen starkt, mycket starkt och jag rekommenderar detta ställe för alla helhjärtat! Vid inskrivning på vanliga hotell görs en kopia på passet, man fyller i en massa papper så betalade man i detta ställe och det var allt (bara 20 euro per natt och person)! Så enkelt och lätt, och sådan tillit till besökarna. Behagligt! Jag är fortfarande förtjust i stället och återvänder dit förmodligen nästa vecka – denna gång med två systrar – både en yngre och en äldre!!!

Som ni vet hände det konstiga, överraskande och i mångas ögon sällsynta händelser under min endags semester och det är svårt att hitta enkla svar och förklaringar. Det är inte varje dag man träffar på spöken, det spökar inte på varje plats och varje människa är inte mottaglig för andar… Det är någoting som jag fortfarande söker svar på. Just nu kan jag säga er att vår släkt har haft många sådana upplevelser, och till och med för många för att det skulle kännas på något sätt ovanligt. Bland mina förfäder har det funnits många naturmänniskor – personer som har läst naturen som en öppen bok – och på alla tänkbara sätt. Människor som förnimmer naturfenomen, som läser naturens tecken och som andas i samklang med naturen är mycket starka – de har en ovanlig kraft och förmåga. Jag vill inte kalla det häxkonst eller att vara klärvoajant men i verkligheten är det av sin karaktär och sitt resultat även mäktigare och starkare än denna nämnda övernaturliga förmåga. Med dessa kunskaper och konster kan man både bota, se händelser och läsa betydelsen av det redan skedda. Men på tal om mig själv så har jag hållit mig borta från sådant – både från klärvoajanter, att se naturtecken och känna energier – medvetet! Ändå när jag släpper taget börjar det hända saker. För mig är det inga undantag att förstå och tolka drömmar, känna av platser och energier och se i ”backspegeln” till gången tid. Efter förra veckans händelser vände jag mig till en rabbi för att hitta klarare svar på det som hänt. Jag kan säga er att jag fick ett svar – det är ingalunda negativt, men för mig överraskande, och jag känner inte just nu att jag vill eller kan dela det med en större läsekrets. Varje sak har sin tid! Jag måste få smälta denna kunskap ett tag till!

Men låt oss sluta med semesterbeskrivningen för denna gång. På morgonen hade jag punktering på min bil och det är ett tecken som är nog för att hindra mig att berätta mer om äventyret i Viljandi. Trafikservice som kom till plats på en halvtimme bytte däcket, och den kritiska situationen var löst. Efter det besökte vi även Ramsi, Heimtali, Puiatu, Matsimaa och Kõpu och körde tillbaka till Viljandi. Vi njöt av bakelser och kaffe på caféet i Viljandi, och vi körde tillbaka hem. Jag hade upplevt under min 24 timmars semester mer än under en veckas resa. Jag har planer på att hitta tid i framtiden för mig själv – för att kunna göra ett bra jobb, måste man även kunna vila – även om semestern skulle vara enbart 24 timmar!