OHMYGOSSIP – Jag fick en idé på en fredagskväll ungefär klockan 20.30, att jag ville besöka södra Estland. Nå, nu när önskan hade fötts var det svårt att kämpa mot den – det är enklare att ge efter. Så redan klockan 20.45 var min resväska packad, en liten bil fullpackad med grejer (inklusive täcken, lakan, kuddar… liksom för säkerhets skull) och vi skyndade oss från Saku genom Rapla och Türi mot Imavere. För när man packar i all hast, vet man aldrig vart man reser, tar jag alla tänkbara saker med mig – i bilen fanns därför allt ifrån gummistövlar till barnens leksaker.
Vi var tillbaka hem så snabbt som 23 timmar senare (på lördagen klockan 19.30), men vad hinner man inte göra inom så kort tid när viljan finns! Programmet var så fullpackat, att jag har en känsla idag, att jag varit med på en veckas semesterresa.
Första stoppet var Imavere. Jag ville se riddargården i Imavere (på tyska Immafer) i Pilistvere härad och dess omgivningar. Herrgården i Imavere grundades 1748 då den avstyckades från granngården Loopre. Gården har tillhört både släkten von Salzan och släkten von Pistohlkors. Den sista ägaren till gården före 1919 års förstatligande var Eugen von Pistohlkors. Som de flesta andra gårdar i Estland har den förfallits, blivit igenvuxen och varit utan underhåll. Från Imavere åkte vi genom Põltsamaa till Tartu (Dorpat). Vi sov över hos min yngre syster och sedan fortsatte vi resan på morgonen ca klockan 12.
https://www.instagram.com/p/BkKbgWgl7ZO/?taken-by=helenareetennet
Nästa stopp var i Tõravere och snabbt därpå i Elva. Vägen in till Elva var lovande, vägen slingrade sig genom granskog, men centrum var inte speciellt imponerande. Jag gillar mer sådana små städer typ dockstäder, som till exempel Tarvastu och Mustla. Vi köpte vatten och tog ut kontanter i en bankomat för vi tänkte övernatta i Intsu p Männiku Skogsgård (i Viljandi) – jag har övernattat där en gång med min syster och jag gillade stället (läs blogg HÄR & HÄR). I Elva gjorde vi en kort runda – till busstationen och musikskolan, och fortsatte resan. Jag undrade för mig själv var någonstans här sångaren Kerli Kõiv bor.
Efter att har åkt genom Elva bestämde vi stanna vid varje ställe där det finns en intressant sevärdhet vid vägen. Nästa ställe var riddargården Meeri (på tyska Meyershof) i Noon härad i Tartu landskap. Gården var omtalad på 1500-talet och då tillhörde den domkapitlet i Tartu. Gårdens sista ägare före 1919 års förstatligande av gårdarna var Ernst Karl Maria von Seidlitz. Tyvärr tog jag inga kort på gårdarna i Imavere och Meeri, men de är mycket likartade (med två våningar, röda till färgen, i ungefär samma stil och numera förfallna och privatägda). Båda gårdarna hade från början bara en våning men de användes senare som skolor och då byggdes en våning till. Från denna stund bestämde jag att fotografera alla intressanta ställen för att förmedla er bilderna i denna blogg, och jag ångrade att jag missat ta bilder på gårdarna.
Nästa ställe på resan var gården Vana-Kirepi i Rõngu kommun. Kireps gård (på tyska Kirrumpäh) grundades på 1600-talet. Genom århundraden har gården ofta bytt ägare. Före 1919 års förstatligande tillhörde gården Bruno von Samson-Himmelstjerna. Huvudbyggnaden i trä är kvar, likaså en vit stenmagasin som har tre valvöppningar.
Genom busstationen i Rõngu visade vägskyltarna att vi passerade Rõngus vasallborg (på tyska Ringen), som var en borg för vasallen som tjänade biskopen i Tartu, och dess ruiner finns nära Rõngu i byn Lossimäki (från köping Rõngu 2 km mot nordväst vid vägen mot Valguta). Borgen byggdes på första halvan av 1300-talet (troligen år 1340) och den försvarade den sydvästra delen av Tartu stift. Under medeltiden tillhörde borgen familjen Tödwen. Från 1583 användes den av jesuiterna och år 1625 sprängde jesuiterna den när svenskarna tog makten. Vi körde kanske lite vilse och missade denna borg, men i Lossimäki uppmärksammade vi däremot en fin lösning för postlådor och infotavlan och Valguta å.
Från Rõngu åkte vi genom Koruste och Pikasilla till Suislepa by, där vi gjorde vårt nästa stopp för att se Uue-Suislepa herrgård vid Ohne flod. Uue-Suislepa eller Suislepa gård (på tyska Suislep) grundades år 1796 när den ryska tsaren Paul I avstyckade den från gården Vana-Suislepa som tillhörde staten och donerade den till Ernst Mengden. År 1799 övergick gården till den adliga familjen von Kruendener och behölls inom familjen ända fram till förstatligandet år 1919. Efter förstatligandet blev den en skola som lär finnas där än i dag. Även många sidobyggnader är välbehållna, den bästa av dem är en väderkvarn som ligger några hundra meter mot nordväst från huvudbyggnaden.
Tarvastu tog emot oss med ett vackert picnic bord som genast påminde mig om att magen var tom. Jag hade tänkt besöka cafét i Mustla centrum (Posti-katu 21) men det var stängt. Det gjorde mig ledsen för det har världens bästa hemlagade soppor, huvudrätter och bakelser och till vilket pris! I praktiken gratis. I stället köpte vi på Mustla Konsum (Posti-katu 52a) sallader och engångs gafflar och skyndade oss tillbaka till floden Tarvastu, till det fantastiska picnic bordet vid Tarvastu park. När vi var mätta besökte vi ruinerna efter Tarvastu riddarborg. Oj, det var kul, för i ruinerna fanns lamm! Barnen var så begeistrade, och vilka fantastiska vyer öppnade sig från toppen! Verkligen mäktiga!
https://www.instagram.com/p/BkKbFFrlaM3/?taken-by=helenareetennet
https://www.instagram.com/p/BkKhO_UAOoh/
https://www.instagram.com/p/BkKV1s6FDfn/?taken-by=helenareetennet
https://www.instagram.com/p/BkKX9_Bld1T/?taken-by=helenareetennet
https://www.instagram.com/p/BkKY-zjluHq/?taken-by=helenareetennet
https://www.instagram.com/p/BkKZYinFoGc/?taken-by=helenareetennet
Centrumområdet i Mustla är mycket sympatiskt, man hade ritat bilder på hus och busshållplatser och det hänger amplar med blommor från gatustolpar. Tyvärr var hantverkssmedjan och museet lördagsstängda i Tarvastu.
Vidare besökte vi kyrkogården i Tarvastu (Tinnikuru, 69716 Viljandi). Jag var där för första gången för när vi är i Viljandi brukar vi besöka kyrkogården i Paistu, där största delen av min fars släktingar är begravda. Men för att jag på senaste tiden blivit mycket intresserad av mina förfäder och släktträd, hittade jag uppgifter i Geni på nätet att där finns åtminstone två nära släktingar till mig begravda. Peeter Pill (bonde) som föddes 1844 på gården Tokerpilli i Holstre och Peeter Pills son Jaan Pill (gårdsförman) som föddes på gården Oinas i Tarvastu. Jaan är min far Jüri Ennets farfar och Peeter farfarsfar. Jag ringde min far och frågade hur man hittar till graven och snart var vi där. Från huvudporten första gången till vänster och sedan till höger. Där under ett stort träd låg Jaan Pill. Tyvärr visste inte min far var Peeter Pill (11.1.1844-9.5.1909) ligger begravd, men jag tror att graven kanske ligger alldeles jämte, men tyvärr finns det ingen gravsten och släktingarna kan inte svara på frågan. Kanske får jag veta det nästa gång genom kyrkogårdens vaktmästare – då kommer jag utan barn och kan forska närmare om förfäders gårdar och gravplatser.
Från kyrkogården i Tarvastu åkte vi mot Holstre. Där letade vi efter ägor tillhörande Tokerpilli gård (i historiska arkiv även med namnet Tocka, Tocho och Tokre) – 83,3 hektar skog och åkermark och platsen till gårdsbyggnaden. Från Holstre Mõnnaste väg mot Luiga. På Tokerpilli gård föddes år 1702 Peeter, sedan år 1732 hans son Jakob, sedan år 1767 dennes son Jaan, sedan år 1805 dennes son Peeter, sedan år 1844 hans son Peeter. Den på Tokerpills gård år 1844 födde Peeter är just min fars farfarsfar, som lär vara begraven i Tarvastu, likson hans son Jaan Pill som verkade som gårdsförman. Innan dess torde man ha begravt alla i gårdens trädgård, mer vet man inte. Förfäderna på min fars sida levde över 300 års tid på Tokerpilli, jag ännu inte hunnit forska vem, när och till vem den blev såld – jag vet bara att tyvärr är den inte i våra släktingars ägo. För att det finns en skylt på infarten med stora bokstäver “Tillträde endast med skriftligt tillstånd från ägaren” vågade jag inte köra ända fram – vem vet om de tar fram hagelbössan och skjuter. Så sträng skylt som förutsätter till och med ett skriftligt tillstånd torde inte en vanlig människa ha på sin väg till bostaden. I synnerhet, för i Viljandi finns mycket vänliga människor vars mentalitet är närmast att likna stilen “nyckeln finns under dörrmattan” och kvasten ställd mot dörren när man inte är hemma. Med barn vågar man inte ta en sådan risk. Därför blev bekantskapen med Tokerpilli kvar att upptäcka till nästa gång. Jag ringer i förväg och kommer överens om mötet.
Efter Tokerpilli åkte vi till kyrkogården i Paistu. Då var klockan fem och vi tänkte börja hemresan. Sagt som gjort. Hemresan gick genom Suure-Jaani, Lahmuse, Vändra, Järvakandi och Rapla. Så många upplevelser i 23 timmar! Kostnader: bensin 36 EUR + ca 20 EUR (sallad, mineralvatten, läsk, glass).
