NordenBladet – Handarbete har inte varit en hobby enbart för farmor och mormor under en längre tid. Bland finsmakare inom mode är vävda, virkade och broderade föremål uppskattade, från ulltröjor till vantar. Även på modeveckor kan man se mer och mer vävt, broderat och virkat mode.

Men när man talar om stickningens historia bör man börja med teknik för nålbundna vantar eller nålbindning*. Nålbindning är en urgammal trådteknik. Idag förknippas den ofta med vikingarna och Skandinavien, och i Finland betraktas det som en speciell sak från östra Finland, även om nålbindningstekniken faktiskt har använts även i andra delar av världen.

Men det är sant att ett stort antal av ord relaterade till nålbindningsteknik härstammar just från Finland: nålbindningsteknik eller ”neulakudottujen kintaiden tekniikka” (teknik för nålvävda vantar), nål för vantar ”neulakutomisneula”, karelskt ord för ett föremål vävt med nålteknik är ”nieglomus” osv. Det allra äldsta nålvävda föremålet är från Israel från 6 500 f Kr. Bitar har också hittats i Danmark och i Kina. Nålvävda plagg på kroppar som begravdes i Tarimflodens avrinningsområde omkring 1000 f Kr har hittats i Kina. Senare hade detta hantverk spridit sig över hela världen – till Peru, Egypten, England och på andra håll. Idag används nålbindningsteknik fortfarande bland Pemon-indianerna i Venezuela.

Eftersom det inte var sed att bränna de döda i Finland i forna tider och den lokala jordmånen inte kunde lagra textilier väl, är går första artiklarna med nålbildningsteknik tillbaka till ungefär det första årtusendet e Kr – bitar av vantar från Eura, Masku, Kjulo och Kaukolas Kekomäki och två olika handskar från Tuukkala, säger webbplatsen neulakintaat.fi. De näst äldsta vantarna har bara bevarats från 1800-talet. I Joutseno måste par som ville gifta sig betala antingen i kontanter eller i nålvävda vantar, i vilket fall vantar stickade med stickor accepterades inte. Anledningen kan vara att den nålvävda ytan är nästan omöjlig att sprätta upp. Kvinnor, och till och med män, gjorde inte enbart grå arbetshandskar, utan också vita festvantar dekorerade med röda och gröna öglor, fransar (i västra Finland) och trådhängen (i östra Finland) som brukade ges bort som tackgåvor. Vantar med svart-vita eller runda dekorationer betraktades som söndagsvantar. Man gjorde också ”jouhikas” eller fiskarens arbetshandskar gjorda med sträva hårstrån från djur, och i västra Karelen fick männen göra dem själva.

Annons

Välj färg(er) du gillar och beställ ett vackert och unikt handstickat Elisheva & Shoshana plagg (Mössa 22.- / Duk 26.- / Set 42.-). Beställningen kommer att färdigställas inom cirka 10 dagar. Skriv om dina önskemål till: info@elishevashoshana.com.

I slutet av 1800-talet i Parikkala, krävdes det att en välutrustad bondgård hade 20 par nålvävda strumpor och vantar. Man tog väl vara på nålarna och de gick i arv. Föremål som vävts med den här tekniken såldes vanligtvis inte (alla kunde göra dem själva), men det fanns också undantag. I början av 1900-talet gick den geografiska gränsen för nålbindningsteknik längs linjen Sibbo, Tammerfors och Karleby, så att tekniken på den östra sidan var välkänd och på den västra sidan var det enda området med nålbindning Åland. Gränsen rörde sig österut och under andra världskriget var sådana vantar redan kända som karelska vantar. Trots att stickning och virkning blev alltmer populära och kunskap om nålbindning började glömmas bort, var nålbindningstekniken fortfarande mycket populär fram till 1950-talet. Sedan tog de två förstnämnda teknikerna över i finländskt hantverk, och nålvävda vantar återstod bara för användning av skogsarbetare och renskötare, som också snart började föredra vattentäta handskar från affären.

Enligt den estniska föreningen för bevarande och avel av jordbruksfår är de äldsta textilresterna vävda med nålbindningsteknik i Estland från 1100- och 1200-talet, och även om tekniken till stor del glömdes bort över tid behöll sådana vantar sin plats i bröllopsritualer. Fragment tillverkade med nålbindningsteknik från estniska gravfynd är vanligtvis gjorda av grovt ullgarn, men det finns en stor skillnad jämfört med Finland: det finns tydliga spår av valkning i estniska nålhandskar och internationellt kallade man nålbindningsvantar med orden ”huopikas” eller ”huopakinnas”, så att enligt en undersökning gjord i Finland 1957 visade att nästan ingen valkade nålbildningsvantar. Naturligtvis kan det vara så att hundratals år sedan vantar gjordes filtade också i Finland, men inte längre idag. Dussintal nålbindningsvantar från 1700- och 1800-talen har bevarats i Estland. Objekt som finns i den estniska museidatabasen MUIS genom att söka efter “nålhandske” och “nålhandskar” ser mer blygsamma ut än de nordliga grannländernas, men i några par kan man se färgade handledsdelar och en början i finsk stil. Idag har intresset för nålhandsketeknik återupplivats i Estland, Finland och på andra håll. Kurser och utbildningsevenemang organiseras för att återuppliva denna typ av hantverk (se till exempel kultuur.ee benbehandlingskurs/ nålbindningsteknikkurs eller Räpinas trädgårdsskolans nålbildningskurs för nybörjare).

I samband med var och en av de föregående styckena kunde man lägga märke till att stickning med stickor har vunnit över nålbindningstekningen. Så var verkligen fallet. Det finns inte mycket information om ursprunget till stickning med stickor. Man antar att det utvecklats från nålbildningstekniken under romartiden i Egypten, där man gjorde strumpor av olika längder. Emellertid är platser och tider svåra att fastställa, eftersom fyndplatsen för ett konserverat stycke inte betyder att det är därifrån och ofta är bitarna svåra att tidsbestämma. De första tidsbestämda stickningarna är spanska kuddar från 1200-talet och egyptiska sockor. Richard Rutt, en forskare i stickningens historia, har hävdat att i gamla dagar var stickningen bara cirkulär, och även om det tidigare var möjligt att sticka avigt på hälarna, började de användas som dekoration från mitten av 1500-talet. Vid 1800-talet hade jämn stickning blivit helt vanligt. Idag tillverkas stickkläder med maskin, men stickning är en vanlig hobby över hela världen och en viktig del av nästan varje kultur. Samtidigt finns det hundratals variationer i sticktekniker och de skiljer sig regionalt. Till exempel Hapsal spetsar och speciella typer av broderade handskar och dekorativa ränder kommer från Estland. Under de senaste åren har tusentals distinkta, stickade kläder dykt upp på catwalks och de har även inspirerat amatörer.

Virning är mycket yngre än de två tidigare teknikerna. Det var först på 1500-talet som den utvecklades så som vi känner den idag. Det finns tre teorier om ursprunget av virkningen: födelse i Arabien och spridning längs handelsvägar, utveckling bland sydamerikanska stammar (grälrelaterat hantverk) och födelse i Kina (från vilket gamla virkade dockor härstammar). Man kan dock vara helt säker på att denna typ av hantverk utvecklats från en broderiteknik som kallas tambour och som spred sig i Europa på 1800-talet som en metod för spetsframställning som hjälpte irländarna att överleva hungersnöd. Med tiden anlände virkningen också till Estland (för att göra handled i vantar, väskors och täckens kanter) och blev mindre sofistikerad under årtiondena. Idag, förutom stickning, är virkningen en av de vanligaste hantverksteknikerna i världen, även med otaliga regionala versioner. Virkning har använts i kollektioner av Dolce & Gabbana, Rodarte, OHMYGOSSIP Couture, Moschino, Versace och Chanel.

Alla dessa hantverkstekniker har en lång historia, men trots det har de bevarats till våra dagar och till och med kommit med på modevisningar. Så låt oss inte betrakta dem som gammaldags, utan låt oss beundra deras skönhet och ha dem som hobby utan att låta dem hamna i glömska.

___________________________________________
* Nålbindningsteknik, eller nålvävning, är en hantverksteknik där en trubbig nål gjord av ben eller trä används för att skapa öglor av garn och fläta dem ihop för att bilda textilföremål (framför allt vantar och sockor, men också mössor, tröjor, osv.).

Nålbindningstekniken anses vara föregångare till stickning och virkning.

Nålbindningstekniken tillåter också användning av kortare garnstycken och kräver därför inte komplicerade spinntekniker.

Nålbindningsteknik var antagligen känd redan i stenåldern. I Estland går de första arkeologiska fynden av rester gjorda med nålbindningsteknik tillbaka till 1100- och 1200-talet. Från 1600-talet spreds stickning med stickor i Estland och tekniken med nålbindning glömdes med tiden, men nålhandskar som gjordes på detta sätt blev kvar på sina ställen som rituella föremål för bröllop. De senaste åren har de som är intresserade av historia och handarbete börjat återuppliva tekniken för nålbindningshandskar.

Foto: Pexels
Källa: NordenBladet.ee