OHMYGOSSIP – Jag har ett konstigt förhållande till herrgårdar, ett mellanting mellan kärlek och rädsla. Jag gillar när man uppskattar och minns historia och när man rustar upp minnesmärken men jag tycker inte om det att herrgårdarna idag är mer företagscentrum än bostäder. Det är sorgligt att se att bredvid vackra gårdsbyggnader har man med hjälp av extra finansiering och av girighet byggt några billiga och dåligt byggda monsters dit man lockar turister att bo med hjälp av gårdsnamnet. Det är synd att de gårdar som är till salu har allt mindre areal runt sig.

Allt jag skrev ovan är naturligtvis lätt att förstå. Estland är litet och här finns inte många som är både rika och älskar livet på landet, som vill bo långt borta från centrum i ett slott med 20+ eller 30+ rum, med mycket dyr värme tre fjärdedelar av året, ansvar för stora arealer, långt borta från civilisationen och leva med slottets gamla andar (utan att tala om miljoner euro som behövs för sakkunnig utrustning av gården). Det väcker frågan vem som skulle vilja bo där? Nuförtiden är det bra om man har ett barn i tillägg till ett hektiskt liv. Ett sådant liv skulle behöva 10+ barn! Att sitta i en hörna i ett av rummen och undra vad som försiggår i de övriga 29.

Men ändå. Människor köpet herrgårdar för priset känns rimligt och tanken på herrgårdsliv stiger snabbt i huvudet. Jag är inte så optimistisk om detta. Att du kan få en förfallen gård i Estland för en halv eller en miljon euro gör dig inte till en herrgårdsherre. Egentligen kan du få en gammal herrgård ännu billigare – jag har sett annonser om herrgårdar för ett par hundra tusen euro. Det är naturligtvis fråga om fallfärdiga ställen. De flesta som köper ett sådant ställe gör något löjeväckande. De måste kivas med myndigheten för fornminnen och trixande visa att något ser ut som att upprustas även om de flesta i bästa fall under tio års tid kan laga bara en del av taket eller resa ställningar som ser lovande ut. Även jag har ibland tänkt att köpa en gård trots allt – låt vara, vi väntar, vi funderar, vi kollar – men sedan känns det som ett bedrägeri. Att lura sig själv och stället.

Jag har tänkt att ok… herrgård lockar även mig, men samtidigt hatar jag gamla, förfallna saker, storhetsvansinne (sjukdom som även jag stundtals lider av), ställen där det spökar, slöseri, plikter… men även att det vore en utmaning… och utmaningar gillar jag. Även om min ekonomi idag inte ger ett utrymme för att skaffa herrgård, leker jag ibland med tanken – jag gör kalkyler, skissar och planerar i min fantasi. Jag har ibland tänkt att det vore kanon att köpa sig en gård där ens släktingar ett par hundra år tidigare pockat och förödmjukat sig inför gårdsherren… att historien utvecklas åt ett positivt håll. Men hämnd som motiv är i själva verket allra mest förödande och dummast. Allting i livet borde ske med hjälp av kärleksenergi, kraft som är sund och för framåt, inte girighet, hämnd eller för att imponera på andra. Förmoda att du är är den viktigaste, rikaste och mest älskade människan i världen – hur skulle du göra då? Vilka beslut skulle du fatta? Hur skulle du agera när du inte behöver bevisa någonting för någon annan? Hur skulle du leva ditt liv då?

Fotografier: 3 x slottet Taagepera (OBS! Bilderna är från internet som jag laddade ner på eget bevåg. Jag hittade ingen hänvisning till ägaren. Om ägaren känner igen sina foton och önskar att vi skriver in namnet eller att vi tar bort dem från bloggen, ta kontakt med mig så fixar vi det på en gång.)

Min första och viktigaste sak vad gäller köpet av en herrgård är (förutsatt att ekonomin tillåter köpet) kärlek och känsla – om de saknas, låt bli. För att du ska vara riktigt lycklig, lev så att kärlek är med i varje steg!

Jag tycker om många herrgårdar men det har inte klickat än för någon av dem. Jag har inte besökt så många gårdar och sett dem men jag är övertygad om att de rätta sakerna kommer till dig och söker sig till dig. Ett nästan fullkomligt tecken fick jag i internet helt oförhappandes när jag råkade se bilden av gården Taagepera i jugendstil men när jag såg annexet ett stenkast bort försvann känslan. Det kan naturligtvis rivas osv… men för att bo i ett slott med 32 rum i Valgamaa måste man vara inte bara en miljonär utan ekonomiskt helt oberoende. För att jag inte sett stället och omgivningarna med egna ögon talar jag inte mer om den saken – även om jag erkänner att jag är intresserad och den har väckt min nyfikenhet. Det finns nåt där… vad det är vet jag inte idag.

Att köpa en fastighet är det enklaste. Även om fastigheten inte skulle vara till salu idag, går den att köpa ändå efter förhandlingar och till ett överenskommet pris. Men jag känner inte bara kärlek utan även rädsla vad herrgårdar beträffar. Jag har en känsla av att om köpet har gjorts i ett annat syfte (vill starta business/hotell där) kan det förstöra glansen av ett gammalt minnesmärke och freden för gamla andar som bor där och för sedan gammalt bofasta mystiska varelser. Jag skulle inte bli förvånad om det kom fram att det i gamla herrgårdar bor Ägare, andan av ett träd (exempelvis ask träds anda), Andar (Spertus/Spiritus), några aktiva andar (exempelvis Mardröm), eller några dödens andas (exempelvis Spöke – eller Troll – eller Förvirring… i värsta fall Utkastare). Förmodligen vill ingen som satsat dyrt på sin investering att den skulle motarbeta, eller ännu värre att de skulle göra en galen så att man hamnar på mentalsjukhus. Förr i tiden var det mycket vanligt att ägarna begravdes i gårdens jord, vilket betyder att de som inte släppt taget av “den värdefulla och dyra” jordiska egendomen, övervakar allt jämt vad som sker i herrgården. Som regel var de flesta av gårdsherrarna mycket rika på sin tid, och de hade tvångstankar och de pressade andra med sina åsikter – vilket gör deras andar likadana – lika giriga, bestämda och dominerande. Man kan få deras vrede på sig om man agerar obetänksamt eller gör onödiga ändringar. På samma sätt en bitter eller illa behandlad tjänstefolk (dräng eller piga) kan ha stannat kvar efter sin död för att spöka. Nu har jag gjort hela saken helt mystiskt men jag tror att när man köper ett sådant gammalt gods lönar det sig att tänka på dessa saker. Men man behöver inte bli skrämd för det går att rena energier med kärlek och omtanke, och med böner går det att skapa ro där det behövs.

OHMYGOSSIP – Talar folk ofta illa om dem som de i verkligheten liknar (eller vill likna)? Är det omedvetet eller medvetet för att förneka någonting? Eftersom jag översätter mina utskick till många språk och idag skriver och i morgon översätter – även om känslorna förändras mycket på en dag och ibland väcker frågor hos mig – så varför såg jag på saken på ett sätt igår och idag ser jag på det precis tvärtom eller varför kritiserade jag saken överhuvudtaget?

Jag försöker sedan flera år tillbaka göra mitt bästa för att se det goda i människan, men eftersom jag är fördärvad som jag är, ser jag trots allt ofta det negativa först. Det är någonting jag absolut måste arbeta med. Man får inte kritisera andra! Man får i extrema fall kritisera människans handlingar men inte människan själv. Och man behöver inte tycka till om andras beteende. Varför inte? För att alla människor finns här i på jorden för att ta sin själ till nästa nivå, för att växa, utveckla sig, för att få sina lärdomar som hjälper dem att bli bättre och mer fullkomliga! Inför den Allra Högsta. Att kritisera är en bottengärning. För det första, låt oss leva våra egna liv och för det andra har varje människas liv en egen mening. Människan fungerar, beter sig och är just sådan som hon är för att hon behöver den kunskapen i sitt liv, hon har fått sin uppgift från den Allra Högsta.

Men nu kommer jag, som brukar skriva vad som faller mig in (blogg HÄR) att förra presidentfrun är vackert sagt en slyna och den förra presidenten är inte bättre – uppblåst och allt därtill. Himlar! När jag skulle översätta dessa tankar blev det uppenbart för mig att jag är en sjuk kärring. Är jag någon moralväktare? Nej, det är jag inte! Mitt liv har upprepade gånger visat att jag har varit likadan ”moraliskt svag”, som jag påstår att andra är (och till och med offentligt i media och översatt det till hundra språk). Och talar jag mindre om mig själv än Evelin Ilves?! Säkert inte. President Toomas Hendrik Ilves behärskar många främmande språk (engelska, tyska, lettiska, spanska), har sett mycket av världen och umgåtts med de mäktiga i världen – är jag avundsjuk? Jag tror att jag är det. Jag skriver utskick som likadan ”jätte” som jag beskrev honom som. Och därför att jag i viss mån kanske är något rikare och min utbildning och mina språkkunskaper bättre, har det hänt att jag visat ringaktning och högfärd mot andra. Det sägs att det är lättare att se små fel hos andra än stora fel hos sig själv. Med andra ord… låt oss leva våra egna liv och låt oss se framför allt gott i andra människor. i stället för att säga ”tyst, stolt, tuggummituggande och uppblåst” hade jag kunnat hitta fem positiva egenskaper som med närmare tanke hade varit lätta att hitta.

Tankar för idag: Låt oss vara mer positiva, låt oss se gott i människor, låt oss avstå från att kritisera! Livet är en gåva till oss från den Allra Högste – det är heligt! Låt oss skydda och älska livet och hitta enbart gott i det! Livet är för kort för att slösas bort till negativa tankar! Och ännu mer – godhet leder till godhet, det är en oomtvistlig sanning! Kärleksenergi är störst – låt oss sprida kärlek! Kram!

OHMYGOSSIP – Redan del 5 – det känns lite konstigt även för mig. Hur länge kommer jag att ge er tankar om vad som kommer bakom ett eller annat skogsparti eller vilka känslor en eller annan åker väcker hos mig. Hahaha. Den känslan var för mig så mycket större, viktigare och mer verklig än till exempel köpet av en fastighet i Los Angeles som kostar mer än 10 miljoner. Som jag har sagt tidigare – pengar och känslor är två skilda saker i livet!

Med åldern och erfarenheten inser människor att de även vill få mer klarhet – i synnerhet klarhet i vad som hänt förr i tiden. Min storasyster har som sin hjärtefråga att gräva ner sig så långt ner i historien som möjligt – därför har hon anlitat duktiga genealoger och sakkunniga för att göra ett grundligt släktträd. Hit in tills har hon gjort och forskat släktträd på pappas sida så grundligt att det är en av de mest grundliga och dokumenterade historiekällorna i Estland, och det finns även offentligt tillgängligt på Geni-siten. Tack vare min systers släktforskning har vi hittat överraskande släktband – till exempel en av Estlands mest berömda, rikaste och inom mitt område (media) en av de mest betydelsefulla männen – Hans H. Luik, som är till och med kusin ett par generationer tillbaka! Vi visste inte heller tidigare att politiker som heter Helme är våra släktingar. Människor håller kontakt och känner vanligen till bara de närmaste släktingarna i släktträdet, och egentligen spelar det ingen roll, för till sist är alla någons släkting, kusiner eller makens släktingar, men trots det är det kul att få reda på hur släktträdet utvecklar sig.

Till exempel publicerade Postimees-tidningen nyligen en berättelse om att Estlands förmodligen äldsta invånare var Maria Tomson (född Maria Geelman, 27 december 1853 i Aru kommun, Tartumaa – 26 april 1966 Hostre), som blev 112 år, tre månader och 29 dagar gammal.

Till det vill jag säga att tidningen har bristande kunskaper… i vår släkt har det funnits en som blev 112 år gammal – det finns dokumenterat i kyrkböckerna. Husbonde på Pojo gård Tohver från Suure-Jaani härad (tillhörande Jaska herrgård) föddes 1607 och dog 23.1.1719. Vart vill jag komma med denna berättelse? Nå, givetvis till detta: Den som inte känner till den gångna tiden, lever utan framtid – Juha Liivis värdefulla ord. Det är mycket intressant att hitta förfäder som man inte haft en aning om tidigare.

Men nu fortsätter jag semesterberättelsen. Vi övernattade på Skogsgården Männiku i Intsu by i Viljandi. Vi gillade ställen starkt, mycket starkt och jag rekommenderar detta ställe för alla helhjärtat! Vid inskrivning på vanliga hotell görs en kopia på passet, man fyller i en massa papper så betalade man i detta ställe och det var allt (bara 20 euro per natt och person)! Så enkelt och lätt, och sådan tillit till besökarna. Behagligt! Jag är fortfarande förtjust i stället och återvänder dit förmodligen nästa vecka – denna gång med två systrar – både en yngre och en äldre!!!

Som ni vet hände det konstiga, överraskande och i mångas ögon sällsynta händelser under min endags semester och det är svårt att hitta enkla svar och förklaringar. Det är inte varje dag man träffar på spöken, det spökar inte på varje plats och varje människa är inte mottaglig för andar… Det är någoting som jag fortfarande söker svar på. Just nu kan jag säga er att vår släkt har haft många sådana upplevelser, och till och med för många för att det skulle kännas på något sätt ovanligt. Bland mina förfäder har det funnits många naturmänniskor – personer som har läst naturen som en öppen bok – och på alla tänkbara sätt. Människor som förnimmer naturfenomen, som läser naturens tecken och som andas i samklang med naturen är mycket starka – de har en ovanlig kraft och förmåga. Jag vill inte kalla det häxkonst eller att vara klärvoajant men i verkligheten är det av sin karaktär och sitt resultat även mäktigare och starkare än denna nämnda övernaturliga förmåga. Med dessa kunskaper och konster kan man både bota, se händelser och läsa betydelsen av det redan skedda. Men på tal om mig själv så har jag hållit mig borta från sådant – både från klärvoajanter, att se naturtecken och känna energier – medvetet! Ändå när jag släpper taget börjar det hända saker. För mig är det inga undantag att förstå och tolka drömmar, känna av platser och energier och se i ”backspegeln” till gången tid. Efter förra veckans händelser vände jag mig till en rabbi för att hitta klarare svar på det som hänt. Jag kan säga er att jag fick ett svar – det är ingalunda negativt, men för mig överraskande, och jag känner inte just nu att jag vill eller kan dela det med en större läsekrets. Varje sak har sin tid! Jag måste få smälta denna kunskap ett tag till!

Men låt oss sluta med semesterbeskrivningen för denna gång. På morgonen hade jag punktering på min bil och det är ett tecken som är nog för att hindra mig att berätta mer om äventyret i Viljandi. Trafikservice som kom till plats på en halvtimme bytte däcket, och den kritiska situationen var löst. Efter det besökte vi även Ramsi, Heimtali, Puiatu, Matsimaa och Kõpu och körde tillbaka till Viljandi. Vi njöt av bakelser och kaffe på caféet i Viljandi, och vi körde tillbaka hem. Jag hade upplevt under min 24 timmars semester mer än under en veckas resa. Jag har planer på att hitta tid i framtiden för mig själv – för att kunna göra ett bra jobb, måste man även kunna vila – även om semestern skulle vara enbart 24 timmar!

OHMYGOSSIP – När vi pratar om hemsida är den första intressanta frågan ”hur många egna läsare har ni?” Jag och min site i Estland, Skandinavien, Amerika och Brasilien är inget undantag. Nästan varje vecka får jag svara på frågor som hur många läsare har OHMYGOSSIP och NordenBladet, hur många besök jag har på sociala medier, hur många artikel publiceras om dagen, hur stor redaktion jag har och vad som är viktigast – hur jag har lyckats få så många läsare och besökare.

Eftersom jag gör NordenBladet och OHMYGOSSIP som en hobby betyder det att de kostar mig pengar och jag badar inte av reklam intäkter, ser jag ingen anledning till att jag borde hålla mina tips hemliga ens för er. Med dessa tips får jag läsare till mina siter och jag håller dem kvar där. Hur som helst ser jag ingen anledning till att låta bli att dela goda råd. Det är alltid så att den som ger, den får tillbaka – jag har ofta ifrågasatt det men numera är jag säker på att det stämmer – om du hjälper andra, får du själv hjälp. Om du bryr dig om andra, så bryr sig andra om dig!

PASSION & UTHÅLLIGHET – De är de första tipsen och sannolikt också råd som berör läsarna allra mest. Våra artiklar har inte massor av smygreklam, siterna har inte för mycket irriterande och ovidkommande reklam och artiklarna är ärliga – ibland så ärliga att jag ångrar mig efteråt – ”var det nödvändigt att säga det så klart och tydligt?!”. Med andra ord arbetar jag med det jag älskar, och jag älskar mitt jobb väldigt mycket! Jag har konverserat med mina läsare så länge att både jag och de har blivit beroende av det. Ok… det är struntprat. Ni började läsa denna artikel för att få konkreta råd. Jag fortsätter i betydelseordning med följande.

INVESTERING FÖR FRAMTIDEN – Nu kommer motsatsen till föregående: ”Det är bättre att använda pengar”. Å ena sidan gör jag som alla andra människor och använder en viss summa till intressen och å andra sidan är det välplanerat – jag investerar för framtiden. För att jag har möjlighet att leva av andra inkomster är den eventuella vinsten från internet en investering för framtiden. Det som är bra med det är att jag på inga villkors vis förlorar på det, för jag sysslar med det jag gillar. Detta är få förunnat, det är ett privilegium. Jag spenderar alla pengar från reklamen i företaget – återinvestering. Jag har inte gett mig någon lön sedan jag startade företaget. Förutom vad reklam, samarbete, barter-avtal och andra avtal ger och min investering i expansion, investerar jag i siten med mina egna pengar (utan att tala om energi och tid!).

Men ytterligare…

TWITTER – Det är samma kanal som gav president Donald Trump sin vinst – en stor del av människorna ”lever” nämligen i sociala medier! Det vore dumt att underskatta det. Som med andra företag är det viktigt med timing – jag var i Twitter redan år 2009, då de flesta estländarna var bara i Orkut och visste inget ens om Facebook – då hade Twitter färre användare och de som använde den var per automatik vänner. Det var enkelt att hitta nya ”vänner”. Twitter har en regel som gör att du kan öka antalet människor med högst 1000 om dagen – jag utnyttjar denna möjlighet för dels kollar människorna ”vem är den som lade till mig”, och dels ca 20-40 % av dem som du själv tillägger börjar följa dig. För att jag håller siter i många olika länger och på olika språk är det naturligt att de alla har separata konton och därmed också separat ökning av nya läsare och nya besökare. Vad som än är det gemensamma syftet med siterna – den som besöker en site, hamnar lätt på nästa. Med andra ord, den första stöder den andra och den andra stödjer den första…

FACEBOOK – Jag använde länge Facebooks avgiftsbelagda ”boost”-möjlighet som fungerade mycket bra i flera år. Jag betalade för presentationen av artiklar (max 150 € i månaden) – jag valde området och tiden för publiceringen och voilà… det kom läsare. Men idag är denna service närmast för att tömma plånboken och helt utan nytta. Ibland av gammal vara ”boostar” jag texter men resultatet är allt som oftast mycket dåligt. Det har till och med varit så att jag har boostat (jag ger det billigaste exemplet) med 1 euro och med det får jag ca 500 presentationer och typ 1 klick per artikel! Det är naturligtvis fullkomlig kaos och rent av skrattretande, i synnerhet om man tar i beaktande att tidigare gav Facebooks boost på 1 euro flera tusen klick. Facebook har börjat sina, det är säkert. Över 6 år har jag varit med i flera nätverk för sociala medier i Sydamerika. Idag känner man inte än till dessa i Europa och Skandinavien.

INTERVJUER – Världen har miljoner siter och större eller mindre mediekanaler. Jag har alltid tyckt att man hittar en bra sak utan reklam så jag har använt konkret reklam (förutom FB, FB boost) bara ett par gånger (jag kan skynda mig att säga att det inte var till någon nämnvärd nytta). Jag har sökt (närmast via Twitter) affärspartners och kanaler där jag kan göra reklam för varumärken OHMYGOSSIP, NordenBladet och även Ohmygossip Couture. Jag har erbjudit intervjuer och olika slags samarbeten. Jag har fått tusentals negativa svar och ännu fler brist på uppmärksamhet (mina brev blivit utan svar), men jag har också fått många positiva svar och erbjudanden till samarbete. Det är viktigt att inte vara rädd, inte ge upp och att modigt kämpa vidare. Det finns alltid de som inte svarar, som inte är intresserade men även de som är mycket intresserade! De måste bara sållas fram! Många utländska nätsidor, tidskrifter, bloggare och även kanaler för sociala medier har efter det första samarbetet med mig velat fortsätta med nya idéer. De har förstått att samarbetet är nyckeln till framgång. Allt samarbete är nyttigt! Jag struntar till exempel inte i samarbetspartners som är 90 % eller även mer ”mindre och svagare” än jag själv. Varför inte? För det första kan man lära sig av alla, alla har någonting som du inte har och du vet aldrig när en liten kan växa till stor! Människorna är ofta pessimister, kämpar mot andra osv – men de, som inte agerar på det där sättet, kan alla utan reservation erkänna att när de hjälpt andra och samarbetat har det gett dem mer glädje, nytta och framgång än skada. Man behöver inte vara rädd för att den andra blir ”större, rikare och bättre”. Vi tillsammans blir ”ännu större, ännu rikare och mycket lyckligare”! Delad glädje är alltid större glädje!

PRODUKTER – Det händer att Din site blir ett varumärke – namnet har förekommit i så många kanaler att det väcker nyfikenhet inom olika företag. Till exempel namnet OHMYGOSSIP har fått många olika slags produkter – från vägar till skarfs och väskor. Och nu talar jag inte om vår egen Ohmygossip Couture produkter utan om att olika företag har velat göra samarbete så att deras varumärke blir en unik OHMYGOSSIP produkt. Hur kommer man dithän att företag vill lansera sina egna produkter med Ditt varumärke? Jag har använt mig av två olika sätt – jag har skrivit i min blogg om mina tankar, önskemål och drömmar och för det andra har jag twittat på Twitter där jag tydligt presenterat mina önskemål. Det är lättare att få kontakt med människor när du är öppen, när du berättar om dina egna tankar och publicerar dina drömmar, för majoriteten av människorna är inte tankeläsare! Var inte rädd för att offentliggöra dina önskemål och drömmar!

MÅNGA MARKNADER – En nyckel till mina stora vinster är absolut mångsidighet. Jag har gjort separata sidor och konton för sociala medier och lösningar för siter i olika länder. Nyheterna i mina varumärken publiceras beroende av innehållet på 5-8 språk, och bara det är en anledning till att jag har flera läsare än nyheter skrivna på bara ett språk har. De mest lästa men också de svåraste är de engelska marknaderna, för de är ofta relativt breda och man måste kämpa hårt för att bibehålla focus, om nyheten är riktad till England, Amerika eller till en läsare som råkar kunna engelska. Flerspråkighet ger snabbt monopol på många områden och i många situationer – nästan varje samarbetspartner är genast intresserad när det blir klart att dess nyheter kan publiceras i tillägg till på det önskade språket på många andra språk och i många länder. Affärsmännen tänker brett! Och redaktören måste tänka även bredare!

PERSONLIGA KONTAKTER – det tar allra mest tid och är svårast. Man måste ha kontakt med människor och göra det regelbundet. Det å sin sida kräver mycket tid. Det är en sak att ta hänsyn till – ingenting kommer gratis! Varje företag behöver tid, investeringar och YOU NEED TO SHARE LOVE! (du måste dela kärlek!), för om du bara vill få utan att ge någonting tillbaka har idén ingen framtid. En kort stund kan det fungera men med tiden blir du förlorare. Gör för andra det du vill att andra gör för dig!

OHMYGOSSIP  – Tiden går och jag har sedan länge kommit hem från min tvådagars semester, jag jobbar i trädgården och gör andra vardagliga sysslor. Besöket i Viljandi förra tisdagen och onsdagen berörde mig ordentligt – å ena sidan var det världens bästa minisemester och å andra sidan hittade jag hos mig själv egenskaper som skrämmer mig. Till exempel att jag är säker på att jag har mer ”förmågor” än jag skulle vilja erkänna för mig själv.

Men nu fortsätter jag där jag senast slutade. När vi hade varit i Mustla, tänkte vi att Võrtsjärv är bara ett stenkast bort – och därför ska vi åka även dit. De bäst kända och mest besökta sevärdheterna är stenarna Kalevipoja och Vanapagana i Kivilõppe. Vädret var gynnsamt på alla sätt, det var åska bara en gång under vår resa, men vi undvek de värsta regnskurarna. Största delen av dagen var det till och med mycket vackert väder. Det var mycket fint att på det här sättet tillbringa tiden med ens egen syster på en bilresa längs landskapet Viljandi. Vi råkade säga att det liknade en riktig semester och att vi inte skulle vilja byta ut den mot en fin och dyr utlandsresa.

Klockan var ungefär fem när vi beslöt åka från Võrtsjärvs strand till Paistu via Pahuvere. Jag hade kört ända från klockan nio på morgonen, de senaste två timmarna med en fot som värkte hemskt mycket. Vi köpte två flaskor vatten från Värska på Konsum i Mustla och systern blev chaufför. Avstånden i Viljandi är korta och oavsett var du befinner dig hinner du till nästa punkt förhållandevis snabbt. Jag är inte säker på om vi körde genom Pahuvere men vi kom fram mycket snabbt. Några av släktingarna hade redan varit på kyrkogården och gravarna var i ordning. Det fanns inget att göra med hinken och vattenkannan. Till vår överraskning hade en ett stort träd fallit ner nära en grav så att stubben var till häften lämnad i marken och rötterna delvis i jorden, delvis på graven. Mycket konstigt och fult. Någon hade också bytt ut en gammal och naturlig stol (gjord av två timmerhalvor) mot en lackad bänk som vi tyckte liknade en kista med ben. Vi rynkade på näsan och tänkte att det inte alls passade där. Senare frågade jag min mor, varifrån den hemska bänken hade kommit dit och hon sade att farbror Peeter (min fars bror) gjorde den egenhändigt och då reagerade vi genast på ett annat sätt. Om en son har egenhändigt gjort någonting till sin egen mors grav kan du inte reagera på det på det här sättet – efteråt tänkte vi på saken och var till och med rörda.

Hunger överraskade oss och vi beslöt kolla skogs gård Männiku i Instus by. Om vi gillade den, skulle vi stanna där, och om vi inte tyckte om den, så skulle vi säkert hitta ett bra hotell i centrum av Viljandi. Från Paistu till Intsu var en kort sträcka. Snart var vi framme och till vår glädje var stället mycket vackert. Ett lugnt ställe i tät, gammal granskog. Där fanns samtidigt ett familjeläger – har ni någonsin hört om ett sådant? Jag har inte. Jag visste inte att det fanns läger där familjer (mamma-pappa-barn) är tillsammans. Hur som helst mycket intressant! Lägerdeltagarna sov i tält och vi var rädda att de skulle hålla högljudda fester på kvällen – vi ville gå i skogen i lugn och ro, diskutera, dricka kamomillte och gå och lägga oss. Nå, så tänkte vi stadsbor helt fel. Det kom inga ljud från lägret, de flesta deltagarna gick och lade sig tidigt. Allt runt oss var så vänligt, öppenhjärtigt, trevligt och sympatiskt. Vi ville inte längre gå på något café eller restaurang för att äta, så vi körde till Viljandi och tog med oss middagen och frukosten från affären (vindruvor, vattenmelon, sallad och ingredienser till smörgåsar). Huset var alldeles tomt och bara för oss. Vi valde ut ett rum för oss, åt kvällsmat, diskuterade och gick in till vårt rum. Och då började det… Jag är helt övertygad om att vi inte var ensamma när vi lämnade Mustla – antingen en ande, ett spöke eller en varelse – jag vet inte vad man ska kalla det för, hade följt oss eller så följde en mörk energi oss som vi orsakade själva i vår undermedvetenhet och rädsla – oavsett vad det var så det var verkligen hemskt! En sådan känsla att förutom oss två fanns det en till som vi inte kunde se med våra ögon men som vi varseblev och kände. Som tvingar oss fatta beslut. Alldeles tvingar oss att tänka på oss själva. Jag kände en stor press att radera de flesta fotografier som jag hade tagit under dagen (en inre känsla sade att jag inte får föreviga dem). På samma sätt tvingade mitt samvete mig att be om ursäkt flera gånger för att vi besökt en främmande tomt, och en dyster och tryckande känsla som på kvällen liksom tilltog och tilltog, skrämde oss så att vi börja aktivt be. Jag sade högt till HaShemi att jag vill endast och utan förbehåll vara på LJUSETS sida och om jag fått en egenskap att det öppnas kanaler eller vad de än är och jag känner och anar dem, så är jag rädd för sådana saker och jag vill avstå från att se dem och ha kontakt med dem. Jag har upprepade gånger tidigare känt att jag känner och anar för mycket, ser saker, som många andra inte ser men bara jag. Jag kan läsa ställen och människor som en öppen bok – men jag önskar inget av detta, inget av detta! Jag är mycket rädd för sådana saker! Bönen blev till slut sömn. På morgonen hade vi tänkt anlita en mäklare för att åka tillbaka och ”snoka” fastigheterna men den tanken var bortblåst – ett av däcken i min bil hade fått punktering och var alldeles tomt. Vi behövde hjälp med bilen. Åter igen (efter att jag stukat foten) sände någon ett tecken att vi inte får ta upp detta ämne idag och inte annars heller. Jag berättar för er i nästa utskick vad som hände efteråt och varför jag är rädd för att se syner. Jag berättar också om en häxa som är känd genom TV, Marilyn Kerros, som är vår släkting och på en så kallad häxtrappa en av släktens mest blygsamma. Ni kan gissa vilkens slags krafter jag har när en sådan mäktig aktör anses vara bara barnet.

fortsättning följer…

OHMYGOSSIP – Det är otroligt hur många känslor en dag kan rymma! Ett kort besök i Viljandi var som ett besök i rymden – så mycket känslor, så mycket fynd, så mycket nytt och intressant! I Ruudiküla stack vi till skogs – systern i gummistövlar och jag i flip-flop sandaler. Det dröjde inte länge förrän jag började klaga att det fanns ormar och annat i gräset. Med andra ord förstörde jag den gemensamma händelsen. Vi gick tillbaka till bilen och jag tog sockor på mig och sedan systerns skor. Fortsättningen kändes lite tryggare. Mycket snabbt konstaterade vi ändå att stället där skogen skulle vara var snår. Vot, så det så. Det är inte lätt att hitta vackra skogspartier i Estland längre.

Efter att ha tillbringat en tid i skogen och vi låtsades använda kloka uttryck och klaga att det var annorlunda förr i tiden beslöt vi att åka till Mustla. Vi ville komma till Mustla för att Memm (farmor) alltid sade att låt oss åka buss till Mustla. Det betydde att vi åkte med Mustlas buss till Ruudiküla från busstationen i Viljandi. För att Memm så ofta upprepade ordet Mustla tänkte vi att vi måste besöka stället. Vi tittade naturligtvis inte på kartan och därför hamnade vi helt oförhappandes på olika ställen. Egentligen var det också vårt syfte – inte att åka från punkt A till punkt B längs en bred väg utan i stället ha ett äventyr och gå vilse på småvägar. Vi även hoppades på det, men eftersom alla vägskyltar och vägar var gjorda så logiskt var det svårt att gå vilse.

Vi körde genom det vackra Viljandimaa och beundrade vackra sädesfälts och stora ärtåkrar – och kom fram till Holstre. Där möttes vi av Pärnis butik. Nå, jag sade att vi måste skicka ett foto till Margus så att han skulle vara på bättre humör än efter förra utskicket som var lite överdrivet (hans efternamn är Pärn). Jag använde rätt skarpa ord och ångrade mig efteråt. Vi gick in i affären som hade en expedit med blått hår och jag tog några kort på spritdisken och disken för småkakor. Som bloggare tar jag kort hela tiden på allt möjligt för man kan aldrig veta vad man kan behöva längre fram. Då sade den blåhåriga mannen att man inte fick fotografera inne i affären och vi gick muttrande ut. Utanför affären hände emellertid någonting tråkigt. Jag stannade för att titta på bussen på andra sidan vägen, benet knäppte till och jag föll helrak – jag stukade foten illa. Jag var helt säker på att jag hade skadat benet. Med det i tankarna och benet som värkte körde vi vidare från Holstre mot Mustla.

Snart var vi i Mustla och var helt ärligt överraskade över att orten var så liten – café, Konsum, kommunhus, bibliotek och skola – det var allt. På caféet såldes emellertid mycket smakfulla lokala maträtter. Vi tog tillsammans hemlagad soljanka (1,50 €), vindböjtel som var lagad i det lokala köket och billigbröd och mjölkkaffe, tillsammans knappt fyra euro – jag minns inte noga men de smakade gudomligt gott. Det var en överraskning för oss att ett litet ställe som detta hade en matlista som var så smaklig och superbillig!!

Sedan åkte vi för att titta på ett hus som var till salu i Tarvastu kommun. Det jag nu berättar är skrämmande. I varje fall var vi så rädda att vi skakade, vi ångrade oss och bad ända till halv två på natten. Vi hade hittat på fastighetsidorna KV.ee reklam för en gammal gård som var till salu. Och vi tänkte att om stället var lite si och så kunde vi köpa det och rusta upp. Eftersom vår tidtabell var flexibel ville vi inte ringa till mäklaren eller ägaren utan vi tänkte titta på stället från håll och det var det hela (gamla hus är ändå likadana ruckel invändigt och kräver fullständig renovering.) Vi åkte fram och tillbaka och till sist hittade vi vägen till huset. Vi parkerade vid vägen och gick genom gräset mot fastigheten i fråga. Mitt ben värkte men nyfikenheten och spänningen tog över. Snart var vi vid porten till den gamla gården. Port eller grind fanns inte men jag menar tomtgränsen, den tilltänkta porten. Därifrån skulle vi inte få gå vidare – det var privat mark och så får man inte göra, men eftersom det var fråga om en tomt som var till salu och fullkomligt i okänd plats, så jag vet inte med vilken rätt vi tänkte att vi går till gården för att se hur den såg ut. Och nu blir det någonting hemskt. Jag stod bredvid huset och jag kände att det fanns någonting bakom min rygg. Jag kände verkligen att någon stod bakom min rygg. Systern och jag gick runt huset och jag sade till henne att vet du, nu tycker du säkert att jag är tokig men jag har en känsla av att det spökar här. Och nu blir det ännu värre. Jag var helt säker att systern skulle säga någonting i stil med ”drick mindre” eller ”du har baksmälla” men hon sade att hon kände det samma. Närmare bestämt tittade hon på mig med ögon fulla av rädsla och sade så här: ”Vi har exakt samma känsla. Jag ville inte säga det till dig för jag var rädd (som äldre syster) för att skrämma dig, men även jag har en känsla av att någon följer oss hela tiden och är bakom oss. Här är någonting konstigt. Jag kan inte beskriva det med ord men här är inte allting i ordning. Här finns dyster energi, sorgsenhet, depression och någonting onaturligt”.

Vi gick bort från gården tillbaka till tomtgränsen och vi var fulla av en mycket obehaglig känsla. Vi gick till bilen och såg en lokal invånare. Vi kunde inte förklara för oss själva vad som hade hänt alldeles nyss. Den lokala kvinnan berättade att ingen hade bott där under flera år och att det inte finns några barn i närheten. Vi körde vidare till Võrtssjöns strand, sedan genom Pahuvere till Paistu och därifrån till Intsus by till skogs gården Männiku… Vad som började hända där är även hemskare – spöket/ anden antingen följde efter oss eller det var rädslan som påverkade våra observationer – i varje fall är det mycket ologiskt att det hände sådant som två människor känner och upplever samtidigt… Om besöket vid Võrtssjöns strand, besöket på kyrkogården i Paistu och skogs gården Männiku kan du läsa i nästa utskick!

OHMYGOSSIP – Till Ruudiküla i Viljandi är 8 km och någonstans däremellan finns den ökända Ärma. Mina kunskaper om dess exakta position kan vara felaktiga men jag säger att jag inte bryr mig.

Under resan från Viljandis centrum till Ruudiküla skämtade jag med min syster om att vi kommer att sova över på Ärma gård (gården i Ärma tillhör den superaktiva Twitter-höjdare och twittaren Toomas Hendrik Ilves, som var Estlands president under åren 2006-2016. Och även nu kan man läsa på hans Twitter-konto han fortfarande är president för han hänvisar till siten president.ee.) För att bekosta hans gård Ärma i Estland har genom företagens utvecklingsfond i Estland och hans företag OÜ Ermamaa sökts och beviljats rätt stora summor med estniskt mått mätt och gården har marknadsförts som en stor turistgård… Även om det ligger på väg till vårt kära Ruudiküla eller någon annanstans men en turistgård öppen för allmänheten är det inte och vanliga medborgare har ingenting där att göra.

… och ärligt sagt intresserar det inte mig ett dugg. Även om jag inte direkt eller personligt känner vår tidigare president, har han och hans exhustru Evelin snarast lämnat en bild av en uppkomling, en stolt och skrytsam människa. Det är möjligt att jag är orättvis mot dessa personer men detta är bara en bild som en vanlig, medelestnisk person har. Herr Ilves är utan tvekan klok och han har gjort många framsteg för Estland men han ger en bild av en högfärd med tigande, uppblåsthet och tuggummituggande som ger honom fler fiender än vänner. På samma sätt hans exhustru Evelin Ilves har snarast bristande utbildning, framhåller sig själv och av sitt levnadssätt snarare en lättviktare än en opinionsbildare av rang. Herr Ilves nya hustru ger mig personligen betydligt mer sympatiskt och mer rejält intryck. Men i sanningens namn vill jag inte prata om någon av dem just nu. Jag hamnade på sidospår. Totalt. Och mitt syfte var att lyfta fram sådant som är positivt och inte negativt men ändå råkar jag tänka på och se i allting enbart negativt och det sämsta. När kan jag äntligen lära mig av mina misstag?!

Jag fortsätter! I Viljandi, i Ruudiküla, bodde min farmors bror Peeter. Vi var ofta där på besök som barn, och stället är mig kärt. Det var extremt fattigt och på den tiden mycket övergivet, men farmor talade om allting på ett så spännande sätt att hela omgivningen kändes för mig som ett drömland. Från gården Silgutare (numera kallas det Päeva-Pilli) ett stenkast bort finns något med det roliga namnet ”Koerakuse allikas” eller hundpiss’ källa – där brukade vi bada som barn. Ett alldeles förfärligt ställe – full av blodiglar, men oavsett det ett stort och vackert barndomsminne. Naturen där är fortfarande orörd. Vi stannade bilen och vi såg hur en liten hjort gick över vägen. Vi såg även en liten andfamilj vid en källa och några vänliga kor på nästa gård. Jag älskar djur! Djuren värmer alltid ens hjärta, på samma sätt som barnen. Barnen och djuren har en liknande energi, tycker jag – ren, rejäl, vänlig och söt! Silgutare såldes för över 10 år sedan till en finländare som bor i Finland och besöker sällan Estland. Vi letade efter ägaren och frågade om hans planer för en gård han köpte för flera år sedan. Det är sorgligt att ett älskat ställe har fått förfalla under årens lopp och en gammal urskog huggs ned till ved. Stället väcker kära minnen hos mig – och samtidigt är det konstigt att se att det byggs stora hus och åkermark i närheten och som motvikt försvinner en gammal gård. Under kriget i nästan 10 års tid gömde sig mina farföräldrar under husgolvet mitt i skogen! Huset har inget stort värde – gammalt ruckel, vars väggar knappt står uppe, men de urgamla träden och buskarna har mina farföräldrar planterat och det är synd när de huggs ner till ved eller till midsommaraftons brasa. Ställets plog berättar sin egen historia, åtminstone till oss. Jag tror på trädens energi, minnet i trädens rötter osv. Naturen ser och minns!

I Ruudinküla körde vi runt och skyndade oss framåt mot Mustla… Jag lovade redan i senaste brevet att skriva om Holstre, Paistu, Mustla och spöken men som ni ser flyttas detta framåt till kommande brev! Jag lovar, i nästa brev!

__________________

När jag kom hem kollade jag var gården Ärma verkligen ligger.

Wikipedia skriver följande (översättning från estniska):
Gården Ärma (även: presidentens hem) ligger i Veskimäki by, Ablas kommun i Viljandi län – fri del av en bondgård ett par kilometer bort. Gården tillhör släkten Ilves sedan 1763. Fastigheten är antecknad i fastighetsregistret med nummer 145039. Till fastigheten hör åkrar och skog, sammanlagt 80,1 ha. Totalt är det 82 ha. Ägaren till Ärma gård (vars adress är som ovan) är president Toomas Hendrik Ilves. Gården Ärma är uthyrt till bolag med beränsat ansvar Ermamaa (registrerat 18.1.2005, registernummer 11097847), vars styrelsemedlem är Evelin Ilves och som använder namnet turistgården Ärma. Från år 2006 användes gården som presidentens residens, till mottagning av utländska gäster och till bostad för president Toomas Hendrik Ilves.

Gård Ärmas förvandling till turistgård
Evelin Ilves började förvandla den gamla och förfallna gårdsbyggnaden till ett modernt hushåll. Därför bodde hon själv på Ärma under många år. Hon grundade gränssäkerhetsföretaget Ermamaa OÜ och företaget tecknade gården i sin helhet som sin egendom. Genom Estlands utvecklingsstiftelse för företagande fick Ermamaa den 13 mars 2006 bidrag på 2.979.000 kronor eller 190.392,80 euro från Europeiska Unionen. Egeninsats var 50 %.

Alla rummen i gästhuset har namn efter stormän: Lennart Meri, Winston Churchill, Gustav Adolf osv. Konferenssalen och biosalen fick namnet efter grundaren av Europeiska Unionen: Robert Schuman.

I juni 2007 publicerades turistgårdens prislista. Gården Ärma är relativt dyrt. Dubbelrum i gästhuset kostade 1.625-6.900 kronor per natt och allra dyrast skulle presidentsviten vara. Att hyra hela anläggningen för ett dygn skulle ha kostat 25.900 kronor. Tilläggskostnad för att ha en brasa i parken (310 kronor), att ta med sig husdjur (310 kronor/dag) och att hyra cykel (75kronor/timme). Att delta i 45 minuters guidning på gården Ärma skulle kosta 465 kronor per deltagare. Det fanns även andra tillägg.

Enligt Ilves själva blev de presidentpar alldeles överraskande. Det visade sig att på grund av stränga säkerhetsregler för presidenten kunde gården inte fungera som konferenscentrum och gästhus. Till exempel om presidenten ville komma överraskande till sin gård behövde man evakuera alla gäster, göra en ny säkerhetskontroll och först därefter kunde presidenten komma till gården.

För att lösa problemet hyrde Toomas-Hendrik Ilves i juli samma år gården Ärma från sin hustrus företag Ermamaa. Priset är inte offentligt. Att hyra ett turistobjekt är inte vanligt i Estland och därför kunde inte fastighetsexperterna fastslå hyresnivån ens på ett ungefär.

Detta beslut väckte kritik i tidningarna. Mihkel Mutt kallade det för ett schizofret tillstånd och styrelseordföranden Tarmu Tammerk i föreningen Korruptsioonivaba Eesti (Mutfritt Estland) sade att det är fråga om ett fall med risk för mutor, i synnerhet om hyran är mycket hög.

Skandalen på Ärma-gård
12 oktober 2016 bröt en skandal ut när Företagarföreningens utvecklingsfond (Ettevõtluse Arendamise Sihtasutus, EAS) uppgav att OÜ Ermamaa som 2006 hade fått 190.000 € i stöd genom EAS från Europeiska Unionens strukturfond, skulle ge tillbaka enbart 10 % 9.039 € från bidragssumman enligt beslut 2012 från EAS. Detta var överraskande, för andra som fått bidrag till turism under åren 2004-2006 men som avstått från turistverksamheten var tvungna att ge bidraget tillbaka i sin helhet. EAS motiverade beslutet som gjordes som undantag för Ermamaa med det att man där hade mottagit många utländska och inofficiella gäster under presidentens ämbetstid.

Ärendet kom till en specialkommitté mot mutor i parlamentet och kommittéordföranden Artur Talvik sade i media att han tyckte att beslutet hade fattats medvetet till förmån för Ilves. År 2012 styrelseordföranden för Företagarföreningens utvecklingsfond Maria Alajõe sade ändå att beslutet var fattat utan politiska påtryckningar. Toomas Hendrik Ilves sade till media att han hade kännedom om beslutet redan 2012 men kände inte till detaljerna. Finansministeriet gjorde kontroll som visade att EASs beslut var felaktigt och att bidraget borde betalas tillbaka till 90 %. Finansministeriet ansåg också att staten borde klassa 90 % av bidraget som Ermamaa fått som felaktigt och starta processen för att betala summan tillbaka till Europakommissionen. EAS fullgjorde detta krav och betalade själv tillbaka till Europeiska Unionen.

Gällande äganderätten (2015)
17 april 2015 kunde man läsa i en pressrelease från presidentkansliet att enligt den äktenskapsskillnad mellan Toomas Hendrik Ilves och Evelin Ilves som vann laga kraft den 30 april 2015 blev gården Ärma Toomas Hendrik Ilves enskilda egendom och är hans tjänstebostad när han är republikens president.

OHMYGOSSIP – Tisdagsmorgonen klockan 09.00 lyfte jag hinken, vattenkannan och några andra saker till bilen och började min resa mot Viljandi. Hinken och vattenkannan därför att jag skulle jobba lite på kyrkogården i Paistu. Jag var mycket ivrig inför den stundande miniresan! Dagen innan hade barnen åkt till mormor i Saaremaa (Ösel) och jag skulle få efterlängtad egen tid. I vanliga fall har jag använt liknande egen tid för annat, till att städa, till superintensivt arbete eller något annat brukligt – denna gång reserverade jag den för mig själv!

Tisdagsmorgon… jag vaknade klockan åtta rejält bakfull, matade in i bloggen material på finska, kollade nyfiket hur många besökare min blogg på estniska hade fått i sociala medier (helt sjukt och destruktivt beteende – som om det betydde någonting eller skulle ge någonting!) och började packa mina saker. Kvällen innan hade jag varit så ivrig över det s.k. själsliga uppvaknandet att jag hade proklamerat att jag överdrivit alkoholkonsumtionen. Under morgonen tog jag tre tabletter aspirin och svorde att aldrig mer skulle använda alkohol. Sedan duschade jag och tvättade håret och tog bort hår från benen och beslöt att ”idag kommer ingenting att förstöra mitt glada humör”. Jag packade datorn i väskan, och tog den ur väskan igen. Och packade den igen och bort igen – jag tänkte att jag måste bryta trenden att sitta framför datorn. Datorn stannade hemma och det var för mig ett mycket, mycket stort steg! Det är för mig som att posera naken för en tidskrifts framsida – någonting helt nytt och överraskande, någonting som jag vanligtvis inte gör eller i verkligheten vill heller vill göra. Någonting som bryter den vanliga rutinen. Snart började jag resan Saku-Rapla-Türi-Viljandi. Jag tankade på bensinmacken Alexela i Tõdva. Det kostade exakt 31,31 € (jag har en liten och ekonomisk bil och tanken var inte helt tom!) och skyndade vidare. På vägen tänkte jag alla slags tankar, det mesta av tiden upptäckte jag att jag tänkte att just nu är jag väldigt lycklig. Jag log åt mina tankar hela tiden och tänkte att det får komma vad som helst från himlen men det kommer inte att störa min semester eller miniresa. Jag måste erkänna att jag vanligtvis inte tål regn alls. Och på sistone har jag lett åt mig själv och åt andra mycket sällan om ens någonsin. Snarast är jag arg och negativ, som Margus betecknar som ”gammal”, ”tjock” och ”häxa”. Jag har inte nämnvärt varit någon glädjespridare, utan att tala om mitt yttre med mycket övervikt. Även om jag inte studerat till läkare och utan en professionell diagnos är det solklart att jag under flera år lidit av djup depression. I mitt fall utmynnar det i att livet förlorat all glädje och ibland hittar jag mig själv mitt i tanken ett ”till slut blir det kanske lugnt i graven”. Jag har verkligen kärleksfulla familjemedlemmar och släktingar runt mig men ofta kan jag inte göra skillnad mellan ”för kärleksfulla” eller ”för störande, kontrollerande och dikterande, vad är rätt och vad är fel och på vilka villkor ska saker och ting göras”.

Jag körde och körde och kom till Türi. I Türi välkomnades jag med skylten – ”Välkommen till vårhuvudstad! Le!” Jag log och tänkte att skylten var kul. Sedan tänkte jag att min Margus brors hustrus mormor bor här, i denna roliga plats. Här har man varje år en trevlig blomstermarknad och att nästa år borde man besöka den… och sedan körde jag redan genom centrumområdet av det lilla Türi. Där såg jag många pensionärer och upptäckte att jag tänkte att Türi är Estlands Miami Boca Raton, där de äldre samlas för att njuta av ett lugnt liv. Medan jag tänkte på detta fortsatte jag mot Viljandi, där jag skulle träffa min syster ungefär klockan 11 för att börja vårt makalösa äventyr genom Viljandi på tu man hand.
Klockan 11 var jag sedan i Viljandi. Jag parkerade bilen och gick mot Amrita Cafe där min storasyster redan väntade på mig. För att hon alldeles nyligen sålt sin bil och inte än köpt en ny, hade hon kommit från Dorpat med buss. Hon är några år äldre än jag (det betyder att hon är i 40 års ålder!), men tack vare sitt fitness-beroende ser hon ut att vara hälften så tjock och gammal som jag.

Busschauffören hade frågat henne och hon skulle betala fullt pris eller studentpris för sin biljett! Hahaha… glimrande, eller hur?! Vi beställde grönsallad med stekt rödbeta och feta 6,20 €, Mancello-pizza 9,20 €, te och kaffe. Jag besöker alltid detta café när jag är i Viljandi. Jag trivs där och får alltid en positiv början på dagen. Efter caféet kollade vi om vi kunde köpa gummistövlar någonstans i närheten men det fanns inga. Systern hade fina Ted Baker gummistövlar med sig för vi planerade gå till myr, skog och vem vet vart men jag var för bakfull på morgonen så jag kom i flip-flop sandaler och hade glömt skor och även gummistövlar. Man kan säga att det var olikt mig för i vanliga fall gör jag till och med listor över det jag ska ha med mig och jag packar en vecka i förväg. Jag är vanligtvis mycket ansvarstagande, har framförhållning och planerar saker länge och grundligt i förväg. Denna gång blev det tvärt om. Mitt beteende och mitt väsen var extremt tvärt om. Det fanns inga gummistövlar att köpa i närheten och vi ville inte leta efter dem… Vi började vår resa mot Ruudiküla och tänkte på gården Ärma som tillhör presidenten eller snarare att besöka gården. Ärma borde nämligen ligga nära en sommarstuga där vi var som barn men eftersom vi aldrig var intresserade av den hade vi inte tagit reda på saken mer noggrant…

fortsättning följer… (i nästa brev: Ruudiküla, Holstre och Mustla. Och en fråga till läsarna redan på förhand: kan man se spöken i gamla ställen? Tror ni på spöken? Finns andrar i verkligheten?)