Helena-Reet: Semester (del 1) – resan till Viljandi!
OHMYGOSSIP – Tisdagsmorgonen klockan 09.00 lyfte jag hinken, vattenkannan och några andra saker till bilen och började min resa mot Viljandi. Hinken och vattenkannan därför att jag skulle jobba lite på kyrkogården i Paistu. Jag var mycket ivrig inför den stundande miniresan! Dagen innan hade barnen åkt till mormor i Saaremaa (Ösel) och jag skulle få efterlängtad egen tid. I vanliga fall har jag använt liknande egen tid för annat, till att städa, till superintensivt arbete eller något annat brukligt – denna gång reserverade jag den för mig själv!
Tisdagsmorgon… jag vaknade klockan åtta rejält bakfull, matade in i bloggen material på finska, kollade nyfiket hur många besökare min blogg på estniska hade fått i sociala medier (helt sjukt och destruktivt beteende – som om det betydde någonting eller skulle ge någonting!) och började packa mina saker. Kvällen innan hade jag varit så ivrig över det s.k. själsliga uppvaknandet att jag hade proklamerat att jag överdrivit alkoholkonsumtionen. Under morgonen tog jag tre tabletter aspirin och svorde att aldrig mer skulle använda alkohol. Sedan duschade jag och tvättade håret och tog bort hår från benen och beslöt att ”idag kommer ingenting att förstöra mitt glada humör”. Jag packade datorn i väskan, och tog den ur väskan igen. Och packade den igen och bort igen – jag tänkte att jag måste bryta trenden att sitta framför datorn. Datorn stannade hemma och det var för mig ett mycket, mycket stort steg! Det är för mig som att posera naken för en tidskrifts framsida – någonting helt nytt och överraskande, någonting som jag vanligtvis inte gör eller i verkligheten vill heller vill göra. Någonting som bryter den vanliga rutinen. Snart började jag resan Saku-Rapla-Türi-Viljandi. Jag tankade på bensinmacken Alexela i Tõdva. Det kostade exakt 31,31 € (jag har en liten och ekonomisk bil och tanken var inte helt tom!) och skyndade vidare. På vägen tänkte jag alla slags tankar, det mesta av tiden upptäckte jag att jag tänkte att just nu är jag väldigt lycklig. Jag log åt mina tankar hela tiden och tänkte att det får komma vad som helst från himlen men det kommer inte att störa min semester eller miniresa. Jag måste erkänna att jag vanligtvis inte tål regn alls. Och på sistone har jag lett åt mig själv och åt andra mycket sällan om ens någonsin. Snarast är jag arg och negativ, som Margus betecknar som ”gammal”, ”tjock” och ”häxa”. Jag har inte nämnvärt varit någon glädjespridare, utan att tala om mitt yttre med mycket övervikt. Även om jag inte studerat till läkare och utan en professionell diagnos är det solklart att jag under flera år lidit av djup depression. I mitt fall utmynnar det i att livet förlorat all glädje och ibland hittar jag mig själv mitt i tanken ett ”till slut blir det kanske lugnt i graven”. Jag har verkligen kärleksfulla familjemedlemmar och släktingar runt mig men ofta kan jag inte göra skillnad mellan ”för kärleksfulla” eller ”för störande, kontrollerande och dikterande, vad är rätt och vad är fel och på vilka villkor ska saker och ting göras”.
Jag körde och körde och kom till Türi. I Türi välkomnades jag med skylten – ”Välkommen till vårhuvudstad! Le!” Jag log och tänkte att skylten var kul. Sedan tänkte jag att min Margus brors hustrus mormor bor här, i denna roliga plats. Här har man varje år en trevlig blomstermarknad och att nästa år borde man besöka den… och sedan körde jag redan genom centrumområdet av det lilla Türi. Där såg jag många pensionärer och upptäckte att jag tänkte att Türi är Estlands Miami Boca Raton, där de äldre samlas för att njuta av ett lugnt liv. Medan jag tänkte på detta fortsatte jag mot Viljandi, där jag skulle träffa min syster ungefär klockan 11 för att börja vårt makalösa äventyr genom Viljandi på tu man hand.
Klockan 11 var jag sedan i Viljandi. Jag parkerade bilen och gick mot Amrita Cafe där min storasyster redan väntade på mig. För att hon alldeles nyligen sålt sin bil och inte än köpt en ny, hade hon kommit från Dorpat med buss. Hon är några år äldre än jag (det betyder att hon är i 40 års ålder!), men tack vare sitt fitness-beroende ser hon ut att vara hälften så tjock och gammal som jag.
Busschauffören hade frågat henne och hon skulle betala fullt pris eller studentpris för sin biljett! Hahaha… glimrande, eller hur?! Vi beställde grönsallad med stekt rödbeta och feta 6,20 €, Mancello-pizza 9,20 €, te och kaffe. Jag besöker alltid detta café när jag är i Viljandi. Jag trivs där och får alltid en positiv början på dagen. Efter caféet kollade vi om vi kunde köpa gummistövlar någonstans i närheten men det fanns inga. Systern hade fina Ted Baker gummistövlar med sig för vi planerade gå till myr, skog och vem vet vart men jag var för bakfull på morgonen så jag kom i flip-flop sandaler och hade glömt skor och även gummistövlar. Man kan säga att det var olikt mig för i vanliga fall gör jag till och med listor över det jag ska ha med mig och jag packar en vecka i förväg. Jag är vanligtvis mycket ansvarstagande, har framförhållning och planerar saker länge och grundligt i förväg. Denna gång blev det tvärt om. Mitt beteende och mitt väsen var extremt tvärt om. Det fanns inga gummistövlar att köpa i närheten och vi ville inte leta efter dem… Vi började vår resa mot Ruudiküla och tänkte på gården Ärma som tillhör presidenten eller snarare att besöka gården. Ärma borde nämligen ligga nära en sommarstuga där vi var som barn men eftersom vi aldrig var intresserade av den hade vi inte tagit reda på saken mer noggrant…
fortsättning följer… (i nästa brev: Ruudiküla, Holstre och Mustla. Och en fråga till läsarna redan på förhand: kan man se spöken i gamla ställen? Tror ni på spöken? Finns andrar i verkligheten?)
