Helena-Reet: LÄS OCH BETÄNK – Anhörigstödet till anhörigvårdare för gravt funktionshindrade barn är 19,18 € i MÅNADEN i Estland!
NordenBladet – Assistansbidrag till vårdare av gravt handikappat barn är 19,18 € i Estland. NEJ, INTE I TIMMEN, utan det är hela summan man får i månaden (för 30 dagar)! Någon kan få till och med 75 euro för vården av ett barn, när det är fråga om ett så svårt fall som behöver slangar för överlevnad.
Jag påtalar att detta är ett bidrag till en förälder, som inte kan arbeta för att kunna ta hand om sitt barn. På samma sätt får man bidrag enbart om dess mottagare inte får bidrag från arbetslöshetskassan (eller arbetskassan, som man vill att det skall heta i Estland).
Kära politiker – jag hoppas av hela mitt hjärta att inte skulden av denna karma drabbar era egna barn eller barnbarn – ni vet inte, vad det innebär att fostra ett skadat barn och att ordna helt och hållet livet på nytt… Var goda och förklara för mig, hur en sådan anhörigvårdare, som på grund av vård av ett handikappat barn inte kan förvärvsarbeta, kan försörja sig själv och barnet för 19 euro?
När man lägger till summan de högsta möjliga bidragen (stöd för gravt funktionshindrat barn 80,55, familjebidrag (barnbidrag) 55,00, stöd för ensamstående förälder 19,18 och i yttersta fall även försörjningsstöd 140,00 + 112,00 = 252,00, som man kan söka (och jag förutsätter att sökanden får det beviljat), så får det handikappade barnet och dess anhörigvårdare tillsammans: 425,91 (per person 212,96 i månaden). Var goda och visa mig en sådan månadsbudget, som möjliggör kostnader för boende, mat, vård och alla andra kostnader. Vid behov får funktionshindrade barn genom sin kommun även skolskjuts, matpengar och delvis aktivitetsersättning (till exempel logoped, aktivitetsterapeut), men vilken slags stöd och förmåner får anhörigvårdaren? Vilken slags människa kan leva med en lön på 19 euro?
Jag skulle inte vilja låta tankarna irra långt bort från det ursprungliga ämnet, men om vi tänker vidare, kommer vi till en artikel av Kauksi Ülle, som publicerades nyligen i tidningen Maaleht. En av tankarna där var:
/…/ Vi förstör den uråldriga samlarekonomin /…/ men det blir fler och fler kontrollanter. Man funderar över hur man skulle kunna kolla små pirogbagare och färskosttillverkare, men på den högsta nivån, staten, kan kriminella skada staten. Även då, när någon skiljer sig, får hen med sig frikostiga bidrag.
Ponera nu en förälder med ett handikappat barn, och inkomsten per dag är under en euro och föreställ er vad som skulle hända, om hon (vi presenterar ett fingerat exempel) ställer sig framför en lanthandel och säljer dill odlad i sin egen trädgård eller en duk som hon virkat själv. Låt oss säga att hon tjänar för detta 5-10 euro. Om hon inte anmäler denna inkomst, är hon kriminell, och om hon anmäler inkomsten, förlorar hon bidraget. Resultatet är följande MYCKET STÅRT hål som behöver lagas i Estland — inställningen till småföretag, kraven på dem och kraven på bokföring, beskattning och andra pappersarbeten. HALOO!! Verkligen HALOO staten Estland!! Snart har vi inte en enda företagare kvar som kommer att deklarera någon som helst inkomst i Estland. Och har vi verkligen inte någon som helst möjlighet att stötta de svaga, och vi förföljer dem som tjänar ett par hundra euro med byråkrati in till minsta detaljen (och bokförarens lön är ofta större än själva inkomsten)… det är inte normalt.
Fråga 1: Är 425,91 enligt någon en summa, som två personer kan leva av humant eller överhuvudtaget, utan andra inkomster? Genast, när man har andra inkomster, nekas man anhörigstöd. Kan man hyra en bostad, betala räkningar (vatten, el, telefon, TV, internet), köpa bensin till bilen, laga bilen eller andra apparater hemma, göra läkarbesök, köpa mat, köpa medicin osv för 425 euro.
Fråga 2: Varför är det så att anhörigvårdaren, som kan till och med ha två högskoleexamen, ska leva på försörjningsstöd? Hur påverkar det psyket på en vanlig människa? Hon skulle klara sig bra, om hon kunde arbeta eller om hon kunde få motsvarande lön som anhörigvårdare.
Jag undrar verkligen, att det finns människor, som tycker att denna situation inte är dramatisk. I Norge, Sverige och Finland hade människorna sedan länge varit på gatorna med plakat och man hade bytt ut statsledningen eller tvingat dem att se verkligheten. När vi är så underdåniga i allting är det möjligt att parlamentsledamöterna får bil-, bensin-, mat-, utkommenderings-, parkerings- och vad som helst bidrag, hundra olika bidrag osv i tillägg till de egna höga lönerna samtidigt som hälften av samhället lever förtryckta och i fattigdom. Nivån på olika bidrag är helt åt skogen. Och skattebetalarna säger inte ett ord om vart skatten på deras löner går.
Staten bör inte försörja och stödja andras barn (om de är handikappade eller friska), utan naturligtvis barnets förälder (föräldrar), MEN när man skapat ett bidragssystem, borde bidragen vara logiska – såväl till de äldre, handikappade barn, anhörigvårdare som fångar. OBS! Dessa är naturligtvis inte negativa åsikter och anmärkningar mot staten, utan funderingar kring frågor som är knepiga för många och ett försök att hitta lösningar som är bättre, inte bara att klaga eller att sitta armarna i kors. Enligt min åsikt intresserar den vanliga estländaren för lite i vad som händer i landet och hur landet styrs. Det finns för mycket likgiltighet i allting.
Som bakgrundsinformation kan man säga att fångarnas matpengar är i genomsnitt 7,55 euro och de behöver inte bry sig om boendekostnad, kommunala serviceavgifter, kläder eller sjukvårdskostnader – allt detta är för dem gratis.
Aktualitetsprogrammet Aktuaalne Kaamera i Estlands TV berättade (april 2017) att maten för fångarna och för de häktade har ständigt blivit dyrare och varierar mycket beroende på området. Således kostar den dagliga matportionen för en häktad i Võru till och med 17 euro, i Hapsal däremot 13 euro och i Pärnu 11 euro. I de större städerna finns det många fler företag som erbjuder mat till de häktade och fångar och mat som staten ombesörjer, och därför är priset under sex euro i Tallinn, men i Tartu kostar en dags mat fyra och en halv euro.
För att försvara alla barnen och mindre bemedlade i Estland frågar jag: VARFÖR GÅR SKATTEBETALARENS pengar till underhåll av återfallsförbrytare, bovar, våldtäktsmän och mördare när samtidigt handikappade människor, anhörigvårdare, många småbarn, storfamiljer, ensamförsörjarmammor (-pappor), de gamla och också ärliga arbetslösa svälter och lider av skam och lever nära överlevnadsgränsen?
Källa: NordenBladet.ee
