NordenBladet —
– Jag är polisbilspolis, att få åka polisbil och träffa folk ute på samhället. Ut och åka polisbil – det är livet. Bild: Polisen
Det var på en ungdomsgård i Arjeplog som då 12-åriga Anders Holmlunds öde skulle förseglas. Lokala poliser hade visat en film om polisyrket och i samma stund som filmen tog slut så yttrades orden ”när jag växer upp ska jag bli polis i Arjeplog”.
Ett löfte som många år senare skulle infrias.
– Från den dagen har jag haft den inriktningen. Allt jag gjort har varit för att uppnå målet att bli polis. Och det blev jag till slut, berättar Anders.
Var med om i princip allt i brottsbalken
Efter gymnasium och lumpen kunde resan börja på riktigt. Då väntade polisutbildningen därefter Stockholm, en stationering som varade i tio år.
– Man visste ingenting om livet så Stockholm var jäkligt bra. Man lärde sig mycket och var med om i princip allt i brottsbalken.
– Jag fick vara stationsbefäl på Norrmalm där de hade 46 celler och då gäller det att hålla rätt på de intagna. Jag fick även vara med när de startade upp gatulangningsgruppen. Ingen kunde så mycket men vi lärde oss och gjorde många narkotikabeslag i citykärnan. Vi lärde känna de ute på gatan och såg att bakom varje eländig människa fanns en vanlig människa som hamnat snett.
Varje dödsfall blev ett polisärende
Under 70- och 80-talet i Sverige var det speciellt att arbeta som polis i yttre tjänst. Bland annat blev varje dödsfall utanför sjukhuset ett polisärende – något Anders aldrig vande sig vid.
– Vi fick åka på ett dödsfall varje dag i snitt och jag blev aldrig bekväm att åka till bårhuset där det låg så många döda människor. Sedan var det alla bankrån, det var bankrån varje dag och jag har två kollegor som blev beskjutna. En av killarna jagade Maskeradligan när de sköt mot polisbilen – då är man inte stor.
– Polisiärt så minns jag så klart Palmemordet. Det är knappt så jag vill prata om det eftersom vi gjorde bort oss så fruktansvärt. Alla fel som kunde begås, de begicks från polisens sida. Vi levde i en bubbla att det inte skulle ske i Sverige och det blev kaos.
“Då hade jag uppnått mitt mål”
Efter Stockholm blev det Luleå i sju år innan Anders år 1995 valde att flytta tillbaka till Arjeplog.
– Då hade jag uppnått mitt mål som jag bestämde mig för i årskurs sex, att jag skulle bli polis i Arjeplog. Till slut kom jag hit.
Anders säger att han förstår att man direkt efter utbildningen lockas av att arbeta i exempelvis Stockholm där det händer mycket, men att inlandet med sin frihet inte ska förringas.
– Det är ett annat polisliv här med en frihet och allt vad det innebär. Du har fjällövervakning, brottsplatsundersökningar, du är trafikpolis, skoterpolis och utredare. Jobbar du i inlandet så blir du en mångsidig polis som måste kunna det mesta. Sedan så finns det inget mer givande än att arbeta så nära medborgarna.
– När någon är vilsen i skogen och man hittar åt dem, då är det jäkligt kul att säga: ”Är det du som är Niklas? Vi har letat efter dig – vill du åka helikopter?” Då känner man att jisses vad bra det här blev. Det är en sådan grej att kunna hjälpa folk.
Ut och åka polisbil – det är livet
På frågan hur det känns att hänga upp båtmössan svarar Anders att han är kluven.
– Jag älskar mitt jobb, men samtidigt så är jag 66 år. Jag har suttit som utredare sedan september och det passade inte mig. Jag är polisbilspolis, att få åka polisbil och träffa folk ute på samhället. Ut och åka polisbil – det är livet.
Sök till polisutbildningen
Källa: Polisen.se