Kriminalöverinspektör Maarit Salomaa: Polisen vill inte sekretessbelägga mer än lagen kräver

NordenBladet —

21.11.2019 kl 20.06Polisstyrelsen
Polisstyrelsen mottog i dag priset Sumuverho (Dimridån), som beviljas av rättsjournalisternas förening Oikeustoimittajat ry. Motiveringen är bland annat polisens offentlighetshandbok, som publicerades nyligen.
Polisstyrelsen uttrycker sitt tack för utmärkelsen och tillägnar den de många punkterna om villkoren för sekretess i 24 § offentlighetslagen.
– Lagenlighet är utgångspunkten för all polisverksamhet. Det är en mycket krävande uppgift att tillämpa offentlighetslagen i det dagliga arbetet. Ett bevis på det är att polisens offentlighetshandbok är så omfattande, över 140 sidor, säger kriminalöverinspektör Maarit Salomaa vid Polisstyrelsen.
I handboken har samlats tolkingsinstruktioner tillsammans med olika rättsinstansers och de högsta laglighetsövervakarnas beslut om tillämpningen av offentlighetslagen. De har blivit många under den tid som lagen varit giltig, dvs. under 20 år.
Handboken lever i takt med rättspraxisen
Handboken är alltså avsedd att användas som hjälp när det gäller att tolka lagstiftningen och rättspraxisen, men varje tjänsteinnehavare ansvarar naturligtvis själv för motiveringarna av sitt beslut och i sista hand för beslutets lagenlighet.
– Handboken är en s.k. levande handbok som förändras och utvecklas i takt med rättspraxisen. Även i detta ögonblick är klagomål över polisens avgöranden som gäller offentlighet under behandling i förvaltningsdomstolarna. Förvaltningsdomstolarnas avgöranden beaktas naturligtvis alltid, understryker Salomaa.
I rättspraxis har polisen hittills snarare klandrats för alltför stor öppenhet än för alltför stor sekretess. Enligt Salomaa är detta en viktig bakgrundsfaktor till offentlighetshandboken.
– Det är viktigt att observera att polisen definitionsmässigt inte hemlighåller sina handlingar i sitt eget intresse, utan tillämpar den gällande lagstiftningen under tjänsteansvar, säger Salomaa.
I offentlighetslagen finns både ovillkorliga och prövningsbaserade sekretessgrunder, och polisen har inte möjlighet att flexa i fråga om de ovillkorliga sekretessgrunderna trots att det kan kännas att det är onödigt och tvärt emot det rådande opinionsklimatet att hemlighålla någon omständighet.
– Även om offentlighet skulle betjäna samhällsdebatten och den allmänna öppenheten kan en tjänsteman inte förbise eller ändra på lagens innehåll och syfte, konstaterar Maarit Salomaa.
Det ska vara möjligt att prata om brott så att det blir möjligt att förebygga dem
Enligt Salomaa är det en mer allmän och vittomfattande fråga huruvida offentlighetslagstiftningen skulle kunna förnyas så att den bättre motsvarar dagens krav.
– Det vore också bättre för polisen om brottsliga fenomen skulle kunna behandlas mer öppet. Det skulle bland annat göra det möjligt att effektivt förebygga brott.
Vidare behöver informationsutbytet mellan myndigheterna effektiveras, till exempel mellan säkerhetsmyndigheterna och social- och hälsovården.
Informationsläckor hör inte till polisorganisationen
I egenskap av myndighet är polisen väl förtrogen med de punkter i lagstiftningen som behöver utvecklas, vilket också torde vara rättsjournalisternas uppfattning. I de dagliga samtalen återkommer emellertid situationer i vilka det blir gällande att det vore bra om myndigheten läckte information förbi lagstiftningen, så att ett högre gott ändamål skulle kunna uppnås. Detta ändamål kan vara att förhindra nya brott eller korrigera felaktiga uppgifter.
– Som myndighet kan vi naturligtvis inte godkänna detta, om det inte finns laglig grund att utlämna den aktuella upplysningen. Informationsläckor hör inte till polisorganisationen. Det är fråga om ett brott som tas mycket allvarligt, säger Maarit Salomaa.

Källa: Poliisi.fi