Helena-Reet: En dag i Nordväst Estland + STORT FOTOGALLERI!
OHMYGOSSIP – Nordvästra Estland och landskapet Läänemaa råkar jag besöka mycket sällan, men det är desto intressantare att hitta nya ställen. Jag gjorde en dags bilresa med barnen med rutten Tallinn – Ääsmäe – Laitse – Riisipere – Turba – Risti – Palivere – Taebla – Linnamäe – Sutlepa – Pürksi – Österby – Hosby – Riguldi – Nõva – Vihterpalu – Hatu – Pae – Harju-Risti – Padise – Rummu – Vasalemma – Keila – Saue – Tallinn. Vi såg massor med sevärdheter under resan (herrgårdar, museer) och annars var det ställen med vacker natur och intressanta platser.
Som ledare för NordenBladet är en av mina uppgifter att presentera och tillvarata kulturtraditioner och vardagsliv i Skandinavien. Jag reser mycket kors och tvärs i Estland och de andra nordiska länderna, beskriver historiska platser och förmedlar mina läsare en ärlig bild av livet idag. Enbart under de senaste ett par veckorna har jag besökt mer än tjugo herrgårdar i Estland och kört genom nästan ett hundra småstäder och byar. Jag har intervjuat människor och hört intressanta lokala berättelser. Jag har fått en mycket bra bild av livet och förhållandena i olika delar av landet.
Att göra en resa i ens eget land och att resa med bil blir mer och mer populärt på båda sidorna av Östersjön. Invånarna i Norden har börjat uppskatta sin hemort mer och många familjer älskar just en eller två dagars bilresor under helgen. Att så många flyktingar flyttat in och fått oss att uppskatta det som vi nu känner att vi håller på att förlora – mystisk tradition från vikingatiden, den nordiska ljushåriga och ljushyade vackra kvinnan, fascinerande granskogar, den orörda naturen på landet och kulturen. Innerst inne vill vi inte dela med oss av allt detta med någon och vi vill inte blanda oss i någonting annat. Att bli medlem i den Europeiska Unionen med ett stort ”hurra” är för många inte längre något behagligt framsteg utan snarast en sorlig förlust av egen valuta (Estlands krona, Finlands mark) och sjunkande levnadsstandard. Ingen har någonting emot en rimlig mängd utlänningar, men när de nordiska länderna håller på att förlora sin karaktär, för alla är en enda gemensam stor Europeisk union – känner urbefolkningen att den håller på att förlora sina rötter och sin egenart. Det är någonting som väldigt många tänker på, men mycket få vågar säga högt. För att dessa rötter inte ska skäras av, är det viktigt att presentera kulturarv, stödja det och utveckla och förmedla det till nya generationer. Man bör undervisa om det och även presentera det till nya nordbor.
Men nu till min lilla bilresa. Första stoppet var Alexela bensinmack i Ääsmäe. Bensinen har blivit dyrare – en liter kostar nu 1,39 euro. Tidigare kunde jag tanka en liten bil med 40 euro, nu måste man punga ut 50 euro för det. Det första besöksmålet, ca 26 km från Tallinn, var herrgården Laitse vid vägen.
Laitse herrgård (på tyska Laitz) avstyckades 1637 från Ruila herrgård och har tillhört olika ägare under årens lopp. Från 1883 tillhörde herrgården Woldemar Reinhold Karl Alexander von Üxküll (1860-1945), som byggde en ny huvudbyggnad (blev färdig år 1892). År 1919 togs byggnaden till statens ägo i samband med jordreformen. Sedermera fanns där först ett ungdomshem, senare kontor för en radiostation och bostäder. Radiostationen (en avdelning av ett sändarcentrum för Estlands radio och television) fungerade i ett område vid sidan av herrgården under åren 1949-1998. Den hade två effektiva mellanvågssändare (bl. a kanal I av Estlands radio) och massor av kortvågssändare. Till slutet av den sovjetiska tiden fanns i Laitse herrgård postkontor, bibliotek, läkarstation, bio, lokal automatisk telefonväxel, matsal för sovchos och ett litet bageri. Under åren 1994-1995 var herrgården i praktiken tom, den var kallställd under ett par åt och började förfalla lite. Från 1997 är Laitse herrgård i privat ägo.
Ett stenkast från Laitse herrgård ligger Laitse Granitvilla som många känner igen från Kanal 2:s program ”Laula mu laulu”. På undervåningen av den historiska stenbyggnaden finns två stora salar för möten. Övervåningen har sviter med konstverk av olika konstnärer för dem som önskar övernatta där. Runt granitvillan finns en skulpturträdgård med många stora konstverk – produktion (52) av husbonden, den kände estniske skulptören Tauno Kangro. Kangro har sagt att han hittar sin inspiration just i skandinavisk mytologi, djur, människor och religion. Som material använder Kangro sten och brons. Hans skulpturer har blivit symboler för många estniska platser. Kangros verk finns även på platser i städer och privata hem i Tyskland, Danmark, Frankrike, Sverige och Finland.
Vår resa fortsatte längs Tallinn-Haapsalu väg till husmuseum Ants Laikmaa (Kadarpiku by, Lääne-Nigula kommun). Ants Laikmaa (5.5.1866–19.11.1942) var en av de mest färgrika personligheterna i Estlands konsthistoria, känd pottrett och landskaps målare vars favoritteknik blev pastell. På gården Tammiku ägor i Kadarpiku by började konstnären anlägg sitt hem år 1917 och arbetet avslutades år 1932 när ateljéskolan i Tallinn stängdes och det blev flytt till Taebla. Från år 1960 har konstnärens hem varit ett öppet husmuseum. Gästerna ser konstnärens ateljé, arbets- och bostadsrum samt parken vid hemmet, där konstnären är begraven. Parken är såtillvida fängslande att under sin livstid planterade Laikmaa ekar som minne av berömda kulturpersoner som kom på besök. Där finns till exempel ett träd till Marie Under, Friedebert Tuglak, Gustav Suits osv.
I husmuséet första våning finns en utställning om mästarens liv och ett minnesrum som handlar om dotter Aino Maria Kilpiös liv. Övervåningen har en ateljé, arbets- och sovrum med personliga saker och etnografiska antikföremål. Den ovanliga arkitekturen i mästarens hus, sommarstuga och park bildar en helhet. Ants Laikmaas intresse för vackra kvinnor är legendarisk, men hans förmåga att vara far var inte någonting att skryta över. Kulturkretsarna visste att han hade en dotter, men det pratades inte om.
Den 60-åriga Laikmaa och hans tre gånger yngre modell Rosalie Miikmaas eller Mikus dotter Aino Maria föddes den 20 april 1927 i Viborg i Finland hos Laikmaas släktingar. Barnet stannade i Finland och gavs bort till ett barnhem. När flickan var fyra år gammal fick hon ett hem hos Ida Maria Kilpiö, som arbetade på barnhemmet, som fick tillstånd till det från Ants Laikmaa. Först 30 år senare efter Aino Maria Kilpiös död kom hennes fotografier och arkiv till hennes fars husmuseum tack vare barn till hennes styvsyster som hade gjort det till sin hjärtefråga.
Vi skyndade vidare från Taebla genom Linnamäe mot Noarootsi. Under färden såg vi en lokal AjaO-butik, en kedja med samma namn har spridit sig stort på landsbygden i Estland.
I estländarnas tankevärld kopplar man ihop Noarootsi främst med estlandssvenskar, som levde här från mitten av 1200-talet ända fram till år 1944. Estlandssvenskarna har lämnat efter sig även svenska ortsnamn i Noarootsi kommun. Vad namnet Noarootsi betyder är fortfarande oklart men det finns många legender om det. I skriftliga källor förekommer Noarootsi första gången år 1319 (Nucke).
I Noarootsi besökte vi först en handarbetsaffär och turistinformation HEIN. I Hosby by ligger dessutom Noarootsis Santa Katarina kyrka, Noarootsi begravningsplats, Hosby gamla kyrkogård och ett minnesmärke efter frihetskriget i Noarootsi.
Till nästa resmål valde vi Saare herrgård. Saare herrgård (på tyska och svenska Lückholm) var en riddargård i Noarootsi härad. Numera är den belägen i Lääne-Nigula kommun i Läänemaa län. I samband med 1919 års jordreform avstyckades 9 nya gårdar av herrgården. Enligt kända historiker Carl Russwurmi och Paul Johansen köptes Lyckholms herrgård (Saare herrgård) efter det Stora nordiska kriget Friedrich Adolf von Rosen tillsammans med sin hustru Hedwig (född Normann). Från det gick gården från far till son i sex generationer. Ägaren till det nuvarande Lyckholms museum, herrgårdens huvudbyggnad och Skanskopli är sonen till den sista ägaren av herrgården. Det är ett undantag för under de senaste århundraden har många av Estlands herrgårdar sålts. Det går att bevisa med dokument att familjen Rosen har bott i Balticum från år 1282. Den nuvarande helheten Saare herrgård har renoverats under åren 1995-2001. Man har även restaurerat ruinerna av häststall från 1700-talet till ursprunglig stil, och i byggnaden finns nu Lyckholms museum.
Saare herrgård är ett av få ställen i Noarootsi där man kan äta och även övernatta. Men glöm inte att man bara kan betala med kontanter!
I Noaraootsi Österby tittade vi på en brandstation som byggdes på 1930-talet och renoverades 1998 som ligger vid Einbin väg och som har en koppling till föreningslivet under Estlands självständighetstid samt hamnens vågbrytare. Vågbrytaren är 265 m lång och den hade en regelbunden båtförbindelse till Haapsalu ända fram till år 1994. Noarootsi är ett glesbebyggt, pittoreskt ställe, många av husen är så söta, som gjorda för vykort. Barnen var på så gott humör att Estella Elisheva (12) beslutade göra kullerbyttor vid brandstationen. Psss! Jag bifogar snart bilder från resan till Läänemaa även till Instagram (@Estella.Elisheva & @helenareetennet).
Vi besökte även Pürksi herrgård från 1800-talet som ligger mitt i Pürksi by. Herrgården tillhörde familjen Ungern-Sternberg fram till år 1919. Under åren 1920-1943 fungerade herrgården som Pürksis jordbruks- och medborgarinstitut. 1989-1995 renoverades byggnaden, och numera finns där Noarootsis gymnasium.
Nu styrde vi mot Nõva genom Riguldi. Vi passerade Riguldi herrgård som numera enligt förvaltningsfördelningen i Lääne-Nigula kommun i Lännemaa län. Vid första anblicken skulle man tro att herrgården är stenbyggnaden på bilden, men närmare iakttagande visade att herrgården var en röd träbyggnad i en lite vildvuxen trädgård. Jag tyckte att det spökade där och jag vågade inte gå och fotografera trädgården. Under denna resa hade jag många gånger en känsla av att någon gick bakom min rygg. Creepy! Hemma läste jag att herrgården grundades år 1620 av Jacob de la Gardie. Från 1700-talet till år 1939 ägdes gården av adelsläktet von Taube. Herrgårdens sista ägare innan von Taubes lämnade Estland 1939 var Gustav Woldemar von Taube. Gårdens huvudbyggnad är ett timmerhus byggt på 1800-talet och har ett högt valmtak. Gårdens huvudbyggnad, park, visthus, ruiner efter vagnslider, källare, smedja, murar och höskulle har antecknats som kulturminnesmärken i ett statligt register. Gårdens fasta egendom ägs av Tondis grundskola i Tallinn (!). Från 2012 styrs Riguldi herrgård av en stiftelse som heter Riguldi Kodu, som har omvandlat herrgården till ett centrum för handikappade barn. Det är konstigt att jag aldrig hört talas om denna gård – min yngre dotter Ivanka Shoshana (10), som har en diagnos autismspektrum går Tondi skola i Tallinn. Är det inte intressant att bland över tusen herrgårdar i Estland ledde mina vägar just dit?!
Plötsligt kände vi att magen var tom och sevärdheterna inte var lika intressanta som att snabbt hitta någonstans att äta. Lyckligtvis hittade vi ett sådant ställe i Nõva. Där fanns en butik och ett café i samma hus och sortimentet på ”Kalasaba”-caféet (på svenska fiskstjärt) var rätt stort. Efter maten besökte vi snabbt Nõva herrgård bakom caféet.
Trakten i Nõva tillhörde Padise kloster under medeltiden och klostrets hushållsgård nämns i skriftliga källor första gången år 1559.
Under 1600-talet fick Nõva gård många ägare: år 1609 Sveriges kung Karl IX gav herrgården till Otto von Budenbrock som sålde den år 1639 till Fromhold von Leps. Efter F. von Leps död intecknades gården för att betala skulderna till bürgermeister Berend Hetling, men år 1657 F. von Lepsis son fänrik Friedrich von Leps fick herrgården åter. Efter F. von Leps död ärvdes gården av hans bror, domaren Reinhold von Leps. I slutet av 1600-talet intecknades gården av fordringsägare, men år 1686 minskades gården och hyrdes ut till Fromhold von Leps, som blev skyldig staten pengar. Hans skulder betalades av Christoph Droummer som fick panträttigheterna, som lämnades över år 1720 till Otto Krügers arvingar.
Efter det Stora nordiska kriget beslutade egendomskommittén 1723 att Nõva gård skulle gå till en av O. Krügers arvingar, Christoph Krechter. C. Krechter pantade Nõva i sitt eget och i andra arvingars namn till fru Hedwig Katharina von Mohrenschildt som var änka efter en kapten (född von Ulrich), som skaffade år 1744 äganderätten, och därmed tillhörde nu gården tillsammans med Hatu gård von Mohrenschildts. År 1775 H. K. von Mohrenschildts arvingar sålde Nõva gård till fänrik Hermann Otto von Mohrenschildt (H. K. von Mohrenschildts sonson), som dog ogift. Från år 1778 var gårdens ägare H. O. von Leps dotterdotterdotter Christina Charlotte (född Ruden) von Franza, och efter hennes död ärvdes gården av Karl Ernst von Franza. När K. E. von Franza dött (1833) sålde hans fyra döttrar Nõva gård till baronessan Charlotte Helene Elisabeth von Ungern-Sternberg (född Below), hustru till Peter Ludwig Konstantin.
Den renoverade huvudbyggnaden av Nõva gård
År 1838 pantade C. H. E. von Ungern-Sternberg Nõva gård tillsammans med gårdarna Sealepa och Vallipe till sin mans bror Eduard von Ungern-Sternberg för tre år. År 1844 köpte Henrich Georg Eduard von Ungern-Sternberg gårdens panträttigheter. År 1863 efter Heinrich Georg Eduards död ärvdes gården av hans sondotter Josephine (Josy) Magdalene Ungern-Sternberg.
År 1919 ärvdes Josephine Magdalene von Baggenhufwudt (född von Ungern-Sternberg) av hennes son Eduard Baggo (Baggehuffvudt). Gården övertogs till statens ägo i samband med jordreformen år 1919. När gården förstatligats kom en skola till byggnaden år 1920, och under de följande årtiondena gjordes flera grundliga ändringar i byggnaden efter behov. I början av 2000-talet var byggnaden i så dåligt skick att den måste rivas, och år 2002 byggdes på den gamla byggnadens plats en skolbyggnad som var ungefär lika stor och med samma mått, som delvis är en kopia av huvudbyggnaden på gården.
Nu var magarna fulla och på vår hemresa passerade vi Hatu gård. Hatu gård (på tyska Hattoküll) var riddargård i Harju-Risti härad i Harjumaa län. Enligt den historiska förvaltningsindelningen tillhörde gården Harjumaa Risti härad som numera ligger i Harjumaa Lääne-Harju kommun. Hatu gård avstyckades från Padise kyrkogård år 1609 och dess första ägare var svensken Lars Svensson. Efter det Stora nordiska kriget tillhörde gården under en längre tid familjen Mohrenschildt. År 1792 kom gården till Padisen Rammi som var ägare till Hatu gård ända fram till 1919 då den förstatligades. Enligt 1919 års jordlag fick Christian von Ramm behålla Kahejõe gård som var 24,41 hektar stor och låg i Hata by. Hata by (den gamla formen Hatt külla) låg på västra stranden av Kvaldamäe (Kaldama) bäck och Hata gård (Hattkull) på östra stranden av Kvaldamäe bäck enligt en karta som greven Ludwig August Mellin gjorde på 1700-talet. Man började bygga gårdens huvudbyggnad år 1853 under Clas Gustav Reinhold von Rammis tid och den blev färdig år 1864. Byggnadens stil är nygotik. Idag är gårdens huvudbyggnad bevarad nästan i sin ursprungliga form, kvar finns även några sidobyggnader: draghästarnas stall-vagnsskjul med sina pelare, smedja och visthus, som står i rad längs infarten. Under sovjettiden i Estland användes byggnaden som en skola och ett folkets hus, den låg på Ristis byråds område och i Kunglas sovchos.
Det var en upplevelse att se klosterruinerna i Padise. Padise kloster var ett cistercienserkloster i Padise som grundades på 1300-talet med den danska kungen Erik Menveds tillstånd av munkar som kom från Dünamünde. Byggandet börjades år 1305 och det tog 200 år inklusive avbrott. Från klostrets medeltida interiör finns bevarad en kyrkklocka (den äldsta i Estland) från 1300-talet som nu finns i Risti kyrka och från samma århundrade en sällsynt Golgota grupp (numera i Estlands konstmuseums avdelning i Niguliste kyrka). Klostret var det första arkitektur minnesmärket i Harjumaa län, vilket fick betydelse i det åter självständiga Estland. Padise klosters betydelse som sevärdhet i arkitektur och historia är både i Estland och i hela norra Europa mycket stor. Bredvid klostret finns den renoverade huvudbyggnaden av Padise herrgård som tillhör familjen von Rammi.
Under medeltiden tillhörde de omgivande markerna Padise kloster. Gården som tillhörde klostret är omnämnd första gången år 1319. Klostret slutade sin verksamhet år 1559 och 1561 flyttades dess jordegendom till Sverige. År 1622 donerade kung Gustav II Adolf gården till Rigas bürgermeister Thomas von Ramm, vars arvingar ägde gården ända fram till 1919 års förstatligande. Rammis köpte tillbaka gårdens huvudbyggnad år 1998.
Alla mina besök, beskrivningar och berättelser om olika herrgårdar börjar bli en egen herrgårdsatlas – det är fascinerande att se i vilket skick olika herrgårdar är i dag och det är intressant att ta reda på deras historia och förmedla det till er. NordenBladet är numera en av de bredaste (om inte den enda) mediepublikationer, som presenterar gårdarnas situation i dag – med andra ord ges läsarna inte bara historiska fakta utan även en bild av vår nutid.
Vasalemma gård (på tyska Wassalem) och en riddargård i Harjumaa län och Harju-Madise härad. Numera ligger den gamla gården i Lääne-Harju kommun i Harjumaa län. Vasalemma gårds huvudbyggnad är ett av de bästa och senaste exemplen på nygotik i Estland. Under medeltiden tillhörde Vasalemma by med omnejd Padise kloster. Under det Stora nordiska kriget i början av 1700-talet grundade Padises ägare von Ramms en liten sidogård på dessa ägor.
Vasalemma gård blev självständig den 17 mars 1825 när i samband med arvsskiftet efter von Ramms jorden avstyckades från Padise gård. Ägaren till gården blev Thomas von Ramm. Den första huvudbyggnaden var en liten träbyggnad som hade två pelare i portalen. Den låg nära den nuvarande byggnaden och revs år 1940.
År 1874 sålde von Ramms gården till Theodor Boustedt.
Från 1886 ägdes gården av det norskfödda adelssläktet Baggehufwudt. Det var fråga om ett av de rikaste herrgårdssläkten i Harjumaa som ägde även Nõva och Saku herrgårdar. I den sistnämnda hade en av den tidens ledande personer inom estnisk adel Valerian von Baggehufwudt grundat en ölfabrik som blev ett av de största bryggerierna i Baltikum. Största delen av kapitalet som behövdes i byggandet av herrgården kom från hans hustru Juliane von Ungern-Sternberg som kom från Nõva och tillhörde den berömda Ungern-Sternberg släkte.
År 1892 donerade Valerian von Baggehufwudt Vasalemma gård till sin son Eduard. Eduard von Baggehufwudt (den äldre) gick i sin fars fotspår och var även fabrikör och gifte sig med arkitekten Nikolai von Glehns dotter Elsbeth. År 1911 uteslöts de från Estlands riddarorden. Deras son Ned de Baggo är en känd nakenfotograf.
Den sista ägaren av gården var huvudbyggnadens byggare Eduard von Baggehufwudt. År 1915 deporterades han till Ryssland. Under första världskriget flyttade han till Tyskland.
I 1919 års jordreform förstatligades gården och den blev trädgårdsskola och vilohem för lärare i Tallinn.
Från år 1922 ända fram till våra dagar har det funnits en skola i byggnaden (numera Vasalemma grundskola). Nära huvudbyggnaden finns en minnessten efter Julius Oengo som var lärare i en lokal skola.
Estella Elisheva förklarade för mig när hon såg Vasalemma herrgård att hon gillade dess arkitektur och att vi borde ha ett sådant hus. Det är ungefär det samma som när min storasysters son, som var ombord på en stor båt i hamnen i Kroatien, frågade varför ”vår båt hade främmande människor”. 😀
Vår resa har kommit till sitt slut… vi åker förbi Keila kulturcentrum och jag vänder mig en sista gång bakåt för att ta en bild av ett hus i Keila vid Haapsalu landsväg vars vägg har en fin målning.
I nästa material kommer jag att berätta om ett äventyr i Setumaa i sydöstra Estland.
